Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dikten och tiden. Uttalanden av Jarl Hemmer, Margit Abenius, Walter Ljungquist, Artur Lundkvist och Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gången såg vart det bar hän med oss
människor, blev hennes skaparlust förlamad. I ett
nyårsbrev för snart tio år sedan förklarade
hon orsakerna till det på ett lika tydligt som
gripande vis. Och hon fick fruktansvärt rätt
i sina farhågor vad både hennes land och
hennes personliga liv beträffar. Ändå hör hon
till de sinnesstarkaste personligheterna i
Norden. Hur skall det då vara med andra? Man
glömmer alltför lätt att senare tiders högsta
patriotiska och etiska verk kommit till under
de mest idylliska förhållanden, långt efter de
händelser som inspirerat dem. Runebergs
”Fänrik Ståls sägner” fullbordades först fyrtio år
efter det krig, vars enda ära var att han
besjungit det — han hade gudskelov inte läst
Svenska generalstabens verk i ett dussin band
om detta snöpliga fälttåg, utan endast
Montgomerys skönmålning. Och Heidenstams ”Ett
folk” och ”Karolinerna” sprängde som eldiga
men alldeles opåkallade härolder in i den
oscariska lustgården kring sekelskiftet. Nu
förstår man dem bättre än då. Men kanske hade
de aldrig blivit skrivna, om man gör
tankeexperimentet att samme Heidenstam nu vore
i fyrtioårsåldern. Det låg stark framtidstro och
lugn arbetsmiljö bakom dem.
Man kan också peka på hur krigen för blott
ett århundrade sedan kunde lämna diktare
skäligen oberörda. Goethes beundran för
Napoleon är ju känd, likaså Herders kostliga
förargelse över det störande kanondundret vid
Jena, när han under slaget spatserade med ett
försenat privatbrev till posten. Nu är
situationen en alldeles annan. Inga flygbomber
kunde falla över Herder, han behövde varken
vänta koncentrationsläger eller arkebusering
hur än slaget utföll. Nu är hela jordklotet
redan övertänt, press och radio matar sinnena
med blodsorgier i en enda trumeld, och vår
stora triumf att betvinga rymderna har mynnat
ut i den skriande paradoxen att vi alltmer få
krypa under jorden i skyddsrum och vanliga,
igenmyllade gravar. — Hur skulle detta
tillstånd inte ha någon inverkan på det
känsliga instrument en verklig diktare är och
förblir?
Går man sedan till påståendet att diktarna
svikit sin uppgift som folkens andliga ledare,
så tror jag beskyllningen åtminstone är
orättvis då det gäller de nordiska landen. Ha inte
Ronald Fangen, Pär Lagerkvist, Bertil
Malmberg, Kaj Munk, Emil Zilliacus och många
andra kämpat den goda striden allt vad de
förmått. Men den som ytterligare späder på och
ropar efter diktare som politiska ledare tar
säkert miste. Jag undrar om man i Sverige
ville ha Lagerkvist till stats- och Malmberg till
utrikesminister. Deras vägar att påverka tiden
— det är oss — måste naturnödvändigt vara
helt andra.
Här komma vi till frågan varför allt andligt
påverkar tiden så föga. Varför har ORDET
mist sin genomträngningsförmåga? Varför
påstår en att man måste skråla så det ekar från
Mars, om man vill bli hörd, en annan att den
intima viskningen är det enda som lönar sig
i det stora bullret? Frågan är lätt besvarad,
men orsakerna alltför många att räkna upp
i ett enquêtesvar. Tekniken har ju flyttat
människornas blickpunkt från inspirerad konst till
helt andra avgudar. Boken är död. Man skall
ej låta bedra sig av jätteupplagor och väldiga
teatersuccéer; de stökas undan av allmänheten
lika behändigt och spårlöst som all annan
”västerländsk kultur” (det blötsinniga
begreppet, som just nu visar vart det fört oss!). Ja,
ingen människa förändras på allvar numera
av diktverk, stora eller små. Intressantare är
att mellan nyheterna om blodbaden på första
sidan av en daglig stor tidning få veta att
Zarah erövrat Paris. (För min del har jag
absolut ingenting emot den stora divan, men
är det inte ett visst tecken på demokratiens
förfall, då man gör så stort nummer av hur Paris
föll för andra gången i år, medan hela klotet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
