Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dikten och tiden. Uttalanden av Jarl Hemmer, Margit Abenius, Walter Ljungquist, Artur Lundkvist och Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rämnar i fogarna?) Alltnog, då det gäller
teknikens triumf över anden har det litterära
skrået utan tvivel försyndat sig grovt.
Författarna ha varit ovanligt snabba att
industrialisera litteraturen, på jakt efter mynt och ära.
Det är de otaliga habila litteratörerna som
totalt suddat ut gränsen mellan ORDET och
påhittigt pratmakeri, för att ej tala om all
annan inflation på ord från diktatorer,
pressmän, kommittéer, puttrande ångkök till
radiolådor och så vidare i all oändlighet.
Under sådana omständigheter är det
avundsvärt att sitta i något esoteriskt kotteri och pillra
med någon ism, såsom vore den den enda
viktiga tråden i världens stora trasmatta. Och
är man på allvar trogen sig själv och sin konst,
kan elfenbenstornet vara enda tillflykten för
ett arbete som överlever vårt sorgespel. Det ha
inte minst de gamla kineserna bevisat. Men var
finnes detta torn för lidande människor med
öppna ögon och skälvande nerver?
Den dikt som nu trots allt skapas blir
ohjälpligt mera en tillfällig andens vapentjänst än
stora, bestående, betydelsefulla verk.
Fackelbärare mot framtiden och profeter stå kanske
redan mittibland oss, men vi se och höra dem
inte. Låt oss hoppas att deras ljus kommer
efter all den materialistiska gudaskymning vi
fått till stånd.
För min del tror jag att man inte når någon
vart med diskussioner om den hemlighetsfulla
process som heter skapande. Stor dikt kommer
på andra vägar och när den vill. Kanske är
den på väg, kanske har den ingen jordmån
hos en kulturgrund i jordbävning. Och om så
är, finns det andra mål att sträva till.
Snart finns det bara ett jag vet,
som återstår mig i det sista:
att söka dig, Rättfärdighet,
du mörka evigheters gnista.
Att bära dig i mina händers kupa
igenom stormarna och hagelbrusen,
hur vägarna må stiga eller stupa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
