Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dikten och tiden. Uttalanden av Jarl Hemmer, Margit Abenius, Walter Ljungquist, Artur Lundkvist och Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alltsammans varit och är fortfarande. I min
ordbok finns inte längre ett enda abstrakt ord,
tror jag: allt har en skälvande, färglysande
påtaglighet, och de sublimaste paradoxerna
och sanningarna är för närvarande mer
gripbara för mig än nuets fantastiska
fallskärmshoppare. Det har varit märkligt att se det rent
djävulska och allt som är av ondo — i dess
list och dumhet och kränkthet och
undergivenhet — med en sådan urkraft målas upp på
himlavalvet som visioner. Den store diktaren
Tiden kastar också en särdeles intressant och
föga smickrande belysning över ens eget inre:
all intellektuell oklarhet, varje minsta spricka
och skavank, den ringaste rest av bundenhet
som man under vanliga tider hjälpligt
hankade sig fram med, blir nu någonting närmast
livsfarligt. Och runtomkring sig iakttar man
ungefär detsamma och uppnår mirabile dictu
— trots att man tillhör ”die dummen
Schweden”, detta snälla folk som fått längre tid på
sig att tänka igenom grunderna än något
annat — en viss människokunskap. Vi behöver
här inte dra fram de allra besynnerligaste
fenomenen, de underligaste kalvkycklingarna,
såsom exempelvis en del kristna förkunnare,
vilkas ideal nu visar sig vara något som rycker
upp deras egen lära med roten, eller
konstälskande humanister, vilkas hemliga svärmeri
är det gangsterlika i mänskosinn. Att så många
var så genomusla och ett litet fåtal så
genombra var inte direkt en överraskning, men nog
var det en upplevelse att se det. Befriande har
det varit att uppleva, att gränserna mellan
människor inte alls bestäms av kön, samhällsklasser,
raser och dylikt utan av helt andra ting. De
djupaste erfarenheterna däremot vågar ingen
profan och oinvigd ännu vidröra med ord,
eftersom skämtet fryser fast och allvaret känns
som en hädelse. Vår tid har in i märgen fått
uppleva att inte bara livet kan utrotas utan
att också anden kan systematiskt mördas. För
många av de finast strängade, de modigaste
och mest klarsynta har den upplevelsen blivit
för svår att uthärda, och några har fått mista
sitt liv för att vinna det. Med skygg vördnad
gömmer vi deras bild i vårt hjärta.
Nu har väl också mitt i kvalmet och fasorna
en och annan blek stjärna börjat tändas. Det
är trösterikt att se den sanna heroismen, den
som inte behöver så granna och bålstora ord,
leva i den farozon och ensamhet dit den nu har
drivits ut, och man föreställer sig ibland, att
ur de på vägar och stigar sammandrivna
människornas brödraskap skall så småningom en
mjukare och varmare solidaritet växa fram.
Det föresvävar mig, Herr Redaktör, åtminstone
nu i skrivande stund, att ur upplevelser lika
dem, som här så ofullkomligt skisserats, skall
en gång en dikt uppstå som har storhet och som
är ”drabbad av renhet”: vittnesbörd, stora
synteser, människostudier, levande sång. Hos den
dunkelrike, svårfattlige Grønbech tycker man
sig skymta en syntes mellan ande och liv,
klarhet och dunkel, som kanske är framtidens,
och även hos oss finns det många spår och
tecken... Men förlåt, det var ju inte om dikten
jag skulle skriva utan om kritiken. Alltså, jag
inbillar mig, Herr Redaktör, att ur vad som
nu sker kan en vaknare, renare och känsligare
kritik så småningom tänkas uppstå.
Det är emellertid en fara att hoppa över
nuet och bedöva sig med framtid. Låt oss alltså
hålla oss till det närvarandes betryck och aldrig
glömma vår generations lösenord: ”Unendlich
viel Hoffnung — nur nicht für uns!” Det slår
mig först att jag en gång i en avlägsen
forntid ”trodde”, att det var det levande och
positiva man borde ägna sig åt och att man
drömmande kunde förutsätta att det undermåliga
förintade sig självt och övergick till något slags
gödningsämne, varur sköna blommor sedan
framspirade. Även stora män har trott något
liknande men i ärliga dokument bekänt sin
synd och skuld. Det är mycket möjligt att våra
praktiskt ledande styresmän för närvarande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
