Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dikten och tiden. Uttalanden av Jarl Hemmer, Margit Abenius, Walter Ljungquist, Artur Lundkvist och Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är absolut förhindrade att få något annat ord
över sina tänders stängsel än neutralitet, men
den som har någon post inom det andliga livet
kan inte längre ens drömma om att på djupet
vara neutral. Om man är neutral blir man
ofelbart som stackars faster Josefine, knektarnas
älskliga offer och ständiga förtjusning.
Kritikerna måste alltså lära sig att känna
igen fienden, som kan visa sig i många olika
uppenbarelseformer. Jag urskiljer för
ögonblicket tre: 1. Doktrinär, fastlåst, ärligt
övertygad fanatism, ofta talande om klarhet,
verklighetssinne, Vetenskap med mera, samt gärna
kombinerad med ljusblå illusionism och
dynamiska ideal. 2. Allmän opålitlighet, predikande
om ordning samt ofta kombinerad med statiska
ideal. 3. Snäv intellektualism och
småborgerlighet, förande måttfullhetens anspråkslösa talan
och alltid hyllande sunda ideal. — I alla tre
fallen kan draken benämnas ”det normala”,
och första budet i hans katekes lyder: ”Du ska
hålla dig på mattan!”
Fienden kan angripas från tendenssidan. Det
är en uppgift för de rappa och klarhuvade.
Lyckligtvis har vi också några sådana
kritiker på ledande poster och finner andra, ännu
mera schön ausgeprägt, i av indragningsmakten
hotade blad. Faran för dessa beundransvärt
naturelaka stridsmän som trivs i stridens
tumult och friskas upp av hånandets konst
som av en snaps, torde väl vara att de lätt
drivs att aptera fiendens metod, som är
propagandans, detta att ”Persil är bäst, Persil är
bäst, Persil är bäst!”, för det är det.
Propagandan, den jesuitiskt försåtliga, är när det
inte gäller tvättmedel och andra praktiska ting
av ondo. Det vet man nu med seende visshet.
Men fienden kan också på omvägar spåras
upp, inte i sin tendens utan i sin verkan. Detta
blir ett arbete för den mer estetiskt inriktade
kritikern, som alltid har längre vägar att gå.
Verkningarna kan för honom bli ganska
oväntade: I sällskap med den doktrinärt klartänkte
hamnar han förr eller senare i ett förvirrande
kaos, med den statiskt opålitlige i ett gungfly
eller i en stor pösande deg; hos den bornerade
känner han sig snart instängd i en glaskolv
(eller något ännu obehagligare) och kippar
efter luft. Språket devalveras. Det förlorar både
sin raka hållning och sitt skiftande,
föränderliga liv. Det mister sin ton, varje rest av
musiska egenskaper. Andens förfall och död
kan verkligen studeras rent musikaliskt. Det
är sedan några år tillbaka ett ganska
skrämmande studium.
Det blir ett helt och hållet individuellt
problem om den andlige arbetaren för närvarande
finner sig mer till freds på andra områden än
de litterära och konstnärliga. Men den som
i vanliga fall behöver diktens ro och
brännande oro, för att leva bättre och vandra
vidare, kan väl allra minst nu vara
tveksam om dess betydelse. Mot originalförfattarna
(vilket ord!) bör både kritik och läsare nu
vara starkt positiva, det är min övertygelse.
Inte genom likgiltighetens beröm. I det
outsägliga annonsspråket heter ”recension” numera
”beröm”: ett beröm, fler beröm, mer beröm,
berömd av... etc. Utan genom att leva sig in i
vad dikt verkligen är och vill utsäga. Genom
att ställa kraven högt, lyssna, tolka. Vi har
haft och har ännu en originell och intressant
diktning som hårt kämpar sig fram bland
mycken smörja och skamlöst dålig
översättningslitteratur. Denna diktning är i många fall
en dikt för de få, och måste så vara i dessa
lider, då diktaren drivs ned i underjordiska
kamrar. Kritiken däremot borde nog som tolk
helst rikta sig till de många, det vill säga till
de många enskilda läsarna, och tänka högt om
dem. Må man vara på sin vakt och
skoningslöst fördömande mot den kritik som genom
skumma, slentrianmässiga glosor om ”råhet”,
”svartmålning av livet” och dylikt träffar rakt
i den skocktänkande pro-nazistiska hopens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
