Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dikten och tiden. Uttalanden av Jarl Hemmer, Margit Abenius, Walter Ljungquist, Artur Lundkvist och Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIKTEN OCH TIDEN
röriga själ och dunkla förstånd. I en litterär
diskussion i radio för något år sedan förekom
en ”doktorinna”, intelligent spelad av Karin
Carlsson-Kavli. Man märkte på det överdrivet
fina uttalet av främmande ord att doktorinnan
hade en viss ställning och tyvärr var van att
leda bokcirklar. Den gången blev en av de
värsta osynliga drakarna skarpt synlig, men
sprack gjorde den inte, utan uppstår varje dag
på nytt och växer sig allt frodigare.
Doktorin-nans och hennes älsklingskriticis litterära ideal
är alltid något uppmålat, ”vackert”, ett verk av
författare som hoppar över tiden — att spruta
det märkliga giftet kallocain i det idealet vore
en skön uppgift för kritiken.
Herr Redaktör, jag har skrivit för långt och
ändå kanske inte svarat på vad Ni egentligen
ville veta? Jag märker att jag har skrivit som
om dikten och kritiken vore allt, men låt oss
erkänna att de bara utgör en del av det stora
hela. Dock, ingen oviktig del — för oss som
hotas från alla sidor av en verklighet till döds.
WALTER LJUNGQUIST:
Varför anses diktaren fly från verkligheten,
när han inte låter höra sin röst i dagens
hel-veteslarm? Det behöver ju inte betyda, att han
ställt sig utanför, att han gömt sig i ”ett
elfenbenstorns klosterlika ro”! Kan det inte tänkas,
att han upplever tidens händelser så
överväldigande starkt, att han tills vidare är ur stånd
att konstnärligt gestalta dem eller deras
återverkningar? Och om han är samvetsgrann och
ärlig, vill han måhända inte yttra sig förrän
tids-företeelsernas perspektiv djupnat och mognat
till klarhet inom honom. Det är ytterst sällan
stor dikt skapas medan en själskris eller ett
krig pågår. Det gäller ju att kunna
genomtränga! Och vem kan på en gång genomtränga
det som nu pågår? Till det krävs avstånd,
överblick, möjlighet att sovra och granska och ett
klart medvetande om vad som verkligen skett
eller sker. Och vem kan ännu säga det?
Ett är säkert: den är inte en sann diktare,
som står likgiltig inför vad som sker ute i
världen i dag. Vill han vara ärlig, kan han inte
undgå att känna att marken gungar under
honom, att den gamla ”idyllens” fundament
sprängts i småbitar. Och att ingenting längre
är vad vi trodde att det var. Och att de flesta
av materialismens välfärdsidéer och ideal var
chimäriska. Och att den
borgerligt-demokra-tiska andan så småningom urartat till en enda
gigantisk verklighetsflykt. Han kan inte undgå
att upptäcka ihålighetema i allt, som han trott
vara stabilt, tryggt och själfullt.
Vad bör han då göra? Han bör väl först
och främst göra klart för sig var han står. Och
inte består det väl i att kasta sig in i ”poetiska
äventyr i det omedvetna”? Nej, är han
ansvars-kännande, måste han väl i stället söka sig fram
till ett vidgat, obarmhärtigt klart
dagsmed-vetande. Han kan väl inte sitta och leka med
färgskimrande ord, som simmar omkring i det
grumliga djupet av hans okontrollerade
själsliv, så att han till sist vet varken ut eller in.
Han borde snarare försöka komma underfund
med vad han vet. Se sig själv i ett större,
konkretare sammanhang. Och det sker väl bäst
genom att i sitt inre uppleva världens
våldsamma kraftmotsättningar, låta tidens idékamp
tränga in i sitt personliga sätt att tänka och se,
för att slutligen kunna varsebli vad som är
livsdugligt och fruktbärande. Han bör komma
till en personlig uppgörelse, en hänsynslös
självrannsakan! Om så sker, kanske han så
småningom får något att säga, kanske han till
sist kan bidra till att skapa besinning och
klar
440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
