Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dikten och tiden. Uttalanden av Jarl Hemmer, Margit Abenius, Walter Ljungquist, Artur Lundkvist och Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIKTEN OCH TIDEN
skapa skönhet framför allt där verkligheten
eller människolivet inte på egen hand förmår
blomma, förnya sig, ikläda sig den friska
känslans illusioner; att om inte förena så
åtminstone sammanföra sanningen och
skönheten, och detta kanske i en konflikt som visar
vad som är i förhållande till vad som borde
vara, för att därigenom öppna medvetandet för
de ständigt nya möjligheterna.
Diktaren torde i de flesta fall inte kunna
som diktare aktivt delta i sin samtids politiska
strider, vilket man dock ständigt fordrar av
honom. Det kan han ju göra som människa.
Men även om diktaren och människan varken
kan eller bör åtskiljas är de ändå inte utan
vidare ett och detsamma. Diktaren är en
funktion hos människan, den kanske utan
jämförelse viktigaste, men ändå inte hela
människan. Det är alls inte säkert att vad
människan känner och vill kan uttryckas av
diktaren. Dikten följer det andliga skapandets, det
konstnärliga växandets lagar, som diktaren inte
på människans uppmaning kan sätta sig över,
inte med hopp om något dikteriskt resultat. De
dagsaktuella striderna är för kortsiktiga och
påträngande för diktaren. Han behöver distans
och rörelsefrihet, omsmältnings- och
mognadstid.
Men man får inte glömma att han som sann
diktare alltid strider för de mänskliga
möjligheternas frigörelse och växt, för känslornas
uppenbarande och den psykiska friheten, för
förnyelsen av liv och kultur. Han gör det på
sitt sätt, med sina medel, vilka inte är identiska
med politikens; men vem kan förneka att hans
sätt och hans medel är effektiva, om de får
möjlighet att verka på sitt eget plan? Det
skulle nog i varje fall vara en tvivelaktig vinst
om diktaren med sitt speciella instrument skulle
deltaga i dessa politiska och sociala strider där
de viktigaste faktorerna utgörs av fysiska
maktmedel. På det området gör säkert en ordinär
journalist eller propagandist bättre nytta än
han.
Som diktare, som skapare måste kanske
författaren tillerkännas rätten att till en viss grad
ställa sig utanför verkligheten, oberoende och
oansvarig. Han frambringar drömmar,
önskningar, medvetenhet, nya syn- och tänkesätt;
men det är inte hans sak att omsätta dem
i realiteter. Han har dock alltid att dras med
ett dubbelt samvetsproblem: sitt samvete som
diktare och som människa, två sidor hos hans
varelse som aldrig helt stämmer överens eller
täcker varandra. Vi kräver gärna att diktaren
ska stå för människan och människan för
diktaren, att de två ska vara ett. Det är ett strängt,
kanske obarmhärtigt krav, men dock måhända
riktigt och ofrånkomligt. I vissa situationer,
i svåra tider kan nog diktaren och människan
bli tvingade (både inifrån och utifrån) att ta
ansvaret för varandra, att gemensamt ikläda
sig diktandets mänskliga risk.
BERTIL MALMBERG:
Dikten och trädet
Det är ett föga lönande företag att söka
undervisa en diktare om de plikter som åligga
honom med hänsyn till det allmänneliga. Ändå
bemödar man sig och har alltid bemödat sig
härom. Per och Pål, filistrar av skiftande
kulör, ha under alla tider rest ovidkommande
krav, ja, ostridigt absurda fordringar på
diktaren och tilldelat denna esoterisk-autistiska
människotyp rollen av basun för sin
utåtriktade viljas målsättningar. Det har alltid varit
442
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
