- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Sommaren juli-augusti 1941 Årg. 10 Nr 6 /
451

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jan Fridegård: De sju magra åren. Ett stycke självbiografi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DE SJU MAGRA ÅREN

Han skickade i väg manuset och väntandet
började på nytt. Det gick en månad, en till
och så kom dikterna i retur. Med dem följde
ett brev från en advokat. Han beklagade men
Askerbergs förlag hade upphört vid
sekelskiftet, för ungefär trettio år tillbaka. Det var
nästan att han tyckte sig se advokatens
med-lidsamma leende mellan raderna.

Han blev bedrövad igen men inte så djupt
att han gick ut under stjärnorna. Det syntes
för resten inga sådana mitt i sommaren. Och
dikterna kunde ju inte sägas vara kasserade.
Ingen hade läst dem. Det fanns ännu hopp.

Det var som sagt mitt i sommaren och han
gick dagligen en lång, enslig stig över ägorna
som det anstår en misskänd skald. Han fick
också en idé i ensamheten. Han skulle vända
sig till en av de stora diktarna och be honom
läsa hans dikter. Hans uttalande om dem skulle
nog mjuka upp herrar förläggare. Han kunde
inte tänka sig något annat än att den store
skulle gilla dikterna, så äkta och vackra som
de i alla fall var.

Men vem skulle han skicka dem till!
Heiden-stam och Karlfeldt var väl de två största, en av
dem måste det bli. Vem, skulle ödet få avgöra.
Han tog ett timotejstrå som fick vara Karlfeldt
och ett vanligt grässtrå som blev Heidenstam.
Så höll han stråna bakom ryggen och drog
fram det ena. Karlfeldt blev den lycklige.

En författare tillbringar en stor del av sitt
liv med att vänta. På redaktörer, förläggare,
recensioner och honorar. Det dröjde två
månader nu också och han ville ju inte gärna tro
att Karlfeldt lagt sig till med dikterna för att
ge ut dem i sitt eget namn en gång. Till sist
kom dock ett stort brev med fem lack och på
varje lack stod det: Svenska akademiens lilla
secret. Det var inte lätt att hålla händerna
stadigt när han öppnade det brevet.

Men det blev en besvikelse nu igen. Karlfeldt
hade tydligen ingen lust att släppa upp en
medtävlare som kunde bli farlig på skaldearenan.

Han berömde alltså inte dikterna något vidare^
Så här skrev han i alla fall:

”Vid min återkomst hit har jag sett på era
dikter som legat på akademien sedan juli. De
ha gjort mej glädje genom sin ungdomligt
friska ton. Jag tackar er att ni velat visa mig
dem. Någon kritik kan och vill jag inte
uttala — all poesi bör få växa fritt, på egen
hand, på egen risk. Med en vänlig hälsning
eder Erik Axel Karlfeldt.”

Så småningom kom upplänningen att inse
att det där brevet var riktigare och finare än
han förstått från början. Lite nytta hade han
också av att brevet kom från svenska
akademien. Det kom ut ett rykte att han skulle
fått ett pris och han blev lite hyggligare bemött
till dess tiden dementerat ryktet.

När Bonniers och Tidens refuserat
diktsamlingen fick den vila en tid fast inte i
skrivbordslådan. En sådan finns inte i många
statar-hem. Under tiden såg nya arbeten dagen, bland
andra en skapelsehistoria på vers. Den börj ade
före Adam, medan mörker ännu låg på djupet,
och slutade inte förrän anno 1928 efter Kristus.
I lanthandeln fanns det massor av gulnat
doku-mentpapper till makulaturpris och det kom väl
till pass.

Till ortstidningen hade det kommit en ny
redaktör och han tog inte in några dikter
av upplänningen. Det kändes tråkigt och det
hjälpte inte att modern tröstande sade:

— Jag tycker dina verser är lika bra som
den där Frödings jag.

Men en dag kom det ett brev från en tidning
som hette Brand och det brevet gladde och
smickrade honom lite. Hur kunde de känna
hans namn och adress egentligen! Så här stod
det i brandbrevet:

”Kamrat, skulle du vilja bidraga med en
dikt eller något annat i vårt julnummer. Helst
något kraftigt. Du får inget honorar vi har
ont om pengar.”

Något honorar hade han inte fått förut heller

451

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 24 16:55:40 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1941-6/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free