Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jan Fridegård: De sju magra åren. Ett stycke självbiografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAN FRIDEGÄRD
men det var uppmuntrande att se sig i tryck
igen. I julnumret var hans namn inte ensamt
om att vara okänt, där fanns också Harry
Martinson, Arnold Ljungdal, Moa Martinson,
C. E. Englund med flera. Många
proletärförfattare ha kommit genom de vittskilda
inkörs-portarna, Brand eller Såningsmannen.
På något sätt gick ett par år igen. I ett
antikvariat hade upplänningen hittat
”Sångernas bok” och förut var han, som hela hans
generation, Dan Andersson-svärmare. Han skrev
en ny diktsamling där Heines sorg och satir
var prydligt inramad i uppländsk natur.
Kanske det var någon liten, egen ton i den som
kom Bonniers att skicka tillbaka den med några
erkännsamma ord om talang, fast som samling
ännu för svag och ojämn att ge ut. Tidens
förlag skrev ännu vänligare att samlingen visade
tydlig versifikatorisk talang och även anlag för
satiren och parafrasen. ”Se tiden an, låt ett
par år gå så kan vi kanske ta upp saken.”
Att låta ett par år gå är ett råd som inte
klingar alltför ljuvligt i öronen på den som inte
vet hur ett par timmar eller dagar ska kunna
gå. Nu blev det den långa skapelsediktens tur
att besöka några förlag men även den visade
sig äga en bumerangs egenskap att snabbt
återvända till utgångspunkten.
Men upplänningarna är inte bara snåla, dom är
envisa också. För det här exemplaret av slättens
söner blev stugan till sist för trång, inte bara
stugan utan gården och helasocknen. Genom
arbetslöshet och diktskrivande hade hans anseende
som hederlig och vanlig människa lidit
betänkligt och socknens myndigheter lät honom veta
att han var oförhindrad att hämta sitt prästbetyg
och helst placera det så långt bort som möjligt.
Som för tusentals andra lantungdomar blev
även för honom huvudstaden platsen där allt,
åtminstone allt lyckligt skulle möta. Det skulle
bära för långt att berätta om de följande årens
äventyr, hemlöshet, tillfälliga arbeten, spring på
förlag och redaktioner. En tredje diktsamling
skrev han under denna tid och som han inte
kunde komma över någon skrivmaskin textade
han den så fint han kunde. Norstedts var i tur
att få den, han hade inte varit där förut.
Returbrevet talade om en viss formtalang men ansåg
samlingen för obetydlig att trycka och ge ut.
Han arbetade med dikterna ännu en tid och
gick upp till Tidens förlag. Den litteräre
rådgivaren där läste dikterna, talade några gånger
med deras upphovsman och sade till sist att
han skulle rekommendera dem till utgivning.
— Det är lika bra att ge ut dom så att ni får
fortsätta, för ni kommer i alla fall aldrig att ge
er, sade han med djup kunskap om människor.
Upplänningen försökte redan i trappan
känna den vidunderliga glädje han tänkt sig
tusen gånger men den kom inte. Inte heller
när han höll sitt första barn, ett litet grått
häfte i handen. Samlingen fick nästan genast
ett dråpslag från en av de mäktigaste bland
de stora tidningarnas anmälare och försvann
hastigt ur bokfönstren. Endast en gång senare
såg upplänningen sitt häfte i ett fönster men
då låg det bland religiösa böcker och hade
kommit dit av misstag.
Mot slutet av sjuårsperioden satt
upplänningen i en liten källarlokal på Östermalm.
I porten stod det Billiga böcker och en målad
hand pekade ned i källaren där väggarna stod
fulla av gamla och nyare böcker.
Han hade fått så kallad hjälp att starta det
lilla antikvariatet. Genom sitt läge och dåliga
lager var det på förhand dömt och
upplänningens opraktiska läggning påskyndade den
hotande upplösningen. Ett par år höll det ändå
ihop, lagom länge för att innehavaren skulle
ådra sig en bröstsjukdom i källaren.
Där var det emellertid han fick se en levande
författare för första gången. Det kom en yngre
man in och sålde diktsamlingar och
upplänningen kände igen honom från
tidningspor-trätt. Han hette Johannes Edfelt. I ren
förvirring betalade han mer för diktsamlingarna
452
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
