- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Sommaren juli-augusti 1941 Årg. 10 Nr 6 /
453

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jan Fridegård: De sju magra åren. Ett stycke självbiografi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DE SJU MAGRA ÅREN

än de var värda och diktaren gick sin väg
med glad förvåning. Många år senare bjöd
han sin vän och kollega upplänningen på
middag för att gottgöra överbetalningen.

Sista året i källaren och efter något års
uppehåll i den litterära verksamheten, började
han skriva på en självbiografisk roman. Under
bokåren hade han lärt känna ett nytt slags
författare som han förut ingenting vetat om —
Strindberg, Hjalmar Söderberg, Gorki, Tjechov,
France. Han vördade dem djupt och önskade
att han fått vidröra det yttersta av deras
klädnad för att undfå något av deras kraft.

Romanen var ungefär halvskriven när han
blev vräkt ur källaren för bristande
hyresbetal-ning. Böckerna måste han i sista stund avyttra
för en bråkdel av värdet för att få lokalen tom
inom föreskriven tid.

Han skrev vidare på boken var han kunde
få slå sig ned en stund, i en park eller hemma
hos någon bekant. På en klaragata fanns ett
stort kafé som hette Tuppen, där
tillfällighets-diktarna tillbringade nästan hela dagarna och
han satt ofta i närheten av deras bord utan att
sluta sig till dem. Mer än en gång såg han
dem skriva en kollektivdikt varefter den styvaste
säljaren bland dem tog sin hatt och försvann
för att efter någon timme dyka upp med en tia
i näven till gemensam och fortsatt fest. Där satt
upplänningen ofta men hans inbundna väsen
hindrade honom att sluta sig till tuppskaldema.

Nu var han inne på det sjunde magra året
och själv liknade han mest av allt ett av de
magra nöten. Han var nära den slutliga
misströstan och satte sitt enda hopp till romanen
som blev färdig i juli. Han visste att om den
underkändes så var hans egen undergång
nästan säker. Hos en bekant med skrivmaskin
fick han sitta en stund om dagen och i slutet
av månaden var boken renskriven och klar.

Bäst att börja från toppen igen, tänkte han
och gick upp till Bonniers. Den opersonliga
vänlighet och artighet som mötte honom där,

trots hans bristfälliga yttre, piggade upp fast
han inte visste hur den månad skulle gå som
förlaget betingade sig för att läsa hans manus.

Otaliga gånger under väntetiden gick han
igenom romanen i tankarna och blev mer och
mer övertygad om att den var utan varje värde.
Vem i denna brådskande värld omkring honom
skulle stanna och intressera sig för en
lant-pojkes upplevelser så som han berättat dem
i boken. Och när det redan fanns så mycket
böcker av alla slag.

När månaden gått ringde han, beredd på
den yttersta domen. Han fick ett svävande svar,
man hade haft så mycket att göra, en person
hade fått boken till genomläsning. Ville han
ringa om två veckor. Han lade brått på luren,
tacksam för denna galgenfrist.

Innan de två veckorna gått hade han börjat
undvika de större gatorna och platserna, han
kunde inte längre intala sig själv att han var
respektabel och lika god som någon annan. Han
ringde inte heller när de fjorton dagarna gått,
han hade inte skymten av hopp att de skulle ta
boken. Men en dag gick han uppför trapporna
i akt och mening att hämta manuset. Det var
på eftermiddagen sedan de mäktige gått från
förlaget. När han sade sitt namn i vaktrummet,
letade sekreteraren i sin korg och lämnade
honom ett brev, ett härligt, litet brev som det
omöjligen kunde ligga ett refuserat manus i.

Han läste brevet i trappan när bokstäverna
lugnat sig och intagit sina platser.
Bokförläggaren bad att få lyckönska honom till en
betydande litterär sak och förklarade sig villig
att köpa boken för utgivning. Det var några
minuter som vägde upp alla magra åren med
sitt nya stora ljus. Samma dag fick A. K.
tillbaka de matkuponger han hade oätna i fickan.

Nu började alltså de sju feta, eller
åtminstone halvfeta åren. De sju magra låg bakom
och de som läst böckerna om Lars Hård och
Offer, vet att de också gömde på en annan
och mörkare sida än den som här skisserats.

453

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 24 16:55:40 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1941-6/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free