Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thomas Mann: De ombytta huvudena. Översättning av Anders Österling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS MANN
av nöd och under, som just är historien om oss
tre hjälpsökande. Den har ställt oss inför en
fråga, som vi icke kunna lösa av oss själva,
så att vi nödvändigt behöva ditt utlåtande och
domarspråk. Vi undra, om din
självbehärskning är så stor, att du kan förmå dig att höra
på oss.
— Må den vara det, svarade Kamadamana.
Ingen skall säga, att den icke skulle ha varit
så stor. Visserligen var det min första drift
att jaga bort er från min människotomhet, men
även det var en drift som jag förnekar och en
frestelse som jag ärnar motstå. Ty om det är
askes att undvika människorna, så är det en
ännu större att mottaga dem hos sig. Ni kan
tro mig, att er närhet och den livsdunst, som
ni för med er, lägger sig tungt på mitt bröst
och obehagligt hettar upp mina kinder, såsom
ni skulle kunna se om jag icke anständigtvis
hade bestrukit mitt ansikte med askfärg. Men
jag är beredd att uthärda ert dunstiga besök,
särskilt också av det skälet att, som jag redan
för länge sen har märkt, ett fruntimmer tillhör
ert tretal, av en växt som sinnena kalla härlig,
lianslank med mjuka lår och fulla bröst, ack
ja, åh fy! Hennes kroppsmitt är skön, hennes
ansikte tjusande och rapphönsögt och hennes
bröst för att ännu en gång nämna det äro fulla
och spetsiga. God dag, du kvinna! Icke sant,
när männen se dig, så resa sig håren på deras
kropp av lust, och deras livsbekymmer äro
otvivelaktigt ditt verk, du fallgrop och
lockbete. Var hälsad! Ynglingarna där hade jag
väl jagat djävulen i våld, men då du är med
dem, min dyra, så stanna blott kvar, stanna
blott kvar, ja så länge ni vill — med verkligt
tillmötesgående bjuder jag er till mig framför
mitt ihåliga träd och skall undfägna er med
jujubabär, som jag samlar i blad icke för att
äta dem utan för att avstå från dem och med
dem för ögonen förtära jordrötter, eftersom
detta benrangel ju tid efter annan måste matas
ännu en gång. Även er historia, från vilken
säkerligen en kvävande livsdunst skall slå emot
mig, skall jag åhöra — ord för ord skall jag
lyssna, ty ingen skall anklaga Kamadamana för
räddhåga. Visserligen är det svårt att skilja
på oförskräckthet och nyfikenhet, och den
invändningen att jag blott vill lyssna till er
därför att jag i min människotomhet blivit
hungrig och lysten på dunstiga levnadshistorier
måste avvisas jämte vidare förmodan, att
avvisandet och dödandet av invändningen just
skedde blott för nyfikenhetens skull, så att det
egentligen vore denna som måste dödas — men
vad bleve det då av oförskräcktheten ? Det är
alldeles som med jujubabären. Också
beträffande dem frestar mig väl den tanken, att jag
lägger dem framför mig icke så mycket som
föremål för umbärandet som för att ha min
ögonfägnad av dem — vartill jag oförskräckt
invänder, att på ögonfägnaden grundar sig
naturligtvis just frestelsen att äta dem, och att
jag skulle göra livet alltför lätt för mig, om
jag icke hade dem framför mig. Därvid måste
ju även den misstanken dödas, att jag blott
hittar på denna invändning för att ändå få
del av den läckra anblicken — liksom jag ju
också, när jag visserligen icke själv äter bären,
men ger dem åt er att äta, dock finner min
njutning i att de smaka er, vilket i betraktande
av den bedrägliga karaktären hos
världsmång-falden och skillnaden mellan jag och du nästan
är detsamma som om jag själv åte dem. Kort
sagt, askesen är en tunna utan botten, ett
outgrundligt ting, emedan andens frestelser där
blanda sig med de sinnliga, och det är ett
svårt arbete liksom med ormen, på vilken två
huvuden växa ut, när man slår av ett. Men
just så är det riktigt, och huvudsaken förblir
oförskräcktheten. Kom därför bara med, ni
dunstiga livsvarelser av båda könen, kom bara
med till min trädhåla och berätta för mig så
mycket otyg ni vill — till späkning skall jag
höra på er och därvid döda den föreställningen,
456
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
