Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thomas Mann: De ombytta huvudena. Översättning av Anders Österling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE OMBYTTA HUVUDENA
att jag skulle göra det för mitt nöjes skull —
det kan icke finnas nog att döda!
Efter dessa ord förde den helige dem,
alltjämt sorgfälligt sopande med kvasten framför
sig, ett stycke bort genom snårskogen till sitt
hemvist, ett mäktigt och mycket gammalt
kadambaträd, som ännu grönskade fastän det
gapade ihåligt och vars jordmossiga inre
Kama-damana valt till hus åt sig, icke för att där
finna skydd mot vädret, ty åt detta prisgav
han fortfarande sin kropp, i det han
understödde hettan genom eldbränder och kölden
genom väta — utan blott för att veta, vart
han hörde och för att i håligheten bevara vad
han behövde av rötter, växtknölar och frukter
till föda samt bränsle, blommor och gräs till
offerbruk.
Här bjöd han sina gäster sitta ner. Dessa
som väl visste, att de blott voro ett föremål för
askesen, beflitade sig alltjämt om den största
ödmjukhet. Som han lovat gav han dem
jujuba-bären att äta, vilka ej så litet vederkvickte dem.
Han själv intog därunder en asketisk ställning,
som man kallar kajotsargaställningen: med
orörliga lemmar, rakt nedåt riktade armar och
intryckta knän, varvid han förstod att spärra
ej blott sina fingrar utan även sina tår på ett
egendomligt sätt. Och så, med anden samlad
i en spets, förblev han också stående i sin
nakenhet, som icke hade något på sig, medan
den praktfullt gestaltade Shridaman, som på
grund av sitt huvud fått detta ämbete sig
tilldelat, föredrog den historia, som fört dem dit,
emedan den utmynnade i en stridsfråga som
blott kunde avgöras utifrån, av en konung eller
ett helgon.
Han berättade den sanningsenligt, såsom vi
berättat den, delvis med samma ord. För att
klargöra stridsfrågan hade det i varje fall
räckt, att han blott berättat dess sista stadier.
Men för att bjuda den helige något i hans
människotomhet berättade han den ända från
början, alldeles som här har skett, begynnande
med framställningen av Nandas och hans egen
existensform, vänskapen dem emellan och deras
reserast vid den lilla floden Guldfluga,
fortskridande till hans kärlekskrankhet, frieri och
äktenskap, i det han på tillbörlig plats vävde in
och ifyllde det bakomliggande, såsom Nandas
gungbekantskap med den tjusande Sita, och
lät annat, såsom hans äktenskaps bittra
erfarenheter, blott sorgset skymtas och fint anas
— icke så mycket för att skona sig själv, då
ju de käcka armar som gungat Sita nu voro
hans och hans hela den kropp, som hon i hans
dåvarande armar drömt om, utan av hänsyn
till Sita, för vilken allt detta icke kunde vara
angenämt och som nu även, så länge
berättelsen varade, höll sitt lilla huvud inhöljt i sitt
broderade kläde.
Den kraftige Shridaman visade sig tack vare
sitt huvud som en god och konstfull berättare.
Till och med Sita och Nanda, för vilka dock
allt var grundligt känt, åhörde gärna ännu en
gång ur hans mun sin historia, så förskräcklig
den än var, och det kan antagas, att även
Kamadamana, fastän han i sin
kajotsarga-ställning icke lät märka något, var fängslad
av den. Sedan berättaren skildrat sitt och
Nandas hemska dåd, Sitas benådning genom
gudinnan och hennes förlåtliga missgrepp vid
återställningsverket kom han då omsider till
slutet och till frågeställningen.
— Så och så, sade han, vännens kropp
tilldelades makens huvud, vännens huvud däremot
makens kropp. Var god och uttala dig i kraft
av din vishet om vårt förvirrade tillstånd, helige
Kamadamana! Hur du än avgör, skola vi taga
det som bindande och inrätta oss därefter, ty
själva kunna vi icke reda ut det. Vem tillhör
nu denna alltigenom skönlemmade kvinna och
vem är rätteligen hennes man?
Denne sammanförde sina fingrar och tår och
suckade djupt. Därefter tog han sin kvast,
sopade en liten plats på marken fri från
sårbara varelser och satte sig ner hos sina gäster.
457
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
