- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Sommaren juli-augusti 1941 Årg. 10 Nr 6 /
458

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thomas Mann: De ombytta huvudena. Översättning av Anders Österling

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

THOMAS MANN

— Uff! sade han. Ni tre äro mig just de
rätta. Väl var jag beredd på en livsdunstande
historia, men er bolmar ju fullkomligt ur alla
berörbara porer, och det är lättare att uthärda
mellan mina fyra eldbränder om sommaren än
i er ånga. Hade icke mitt asksmink funnits,
skulle ni kunna se den röda hetta som den
har tänt på mina anständigt avtärda kinder,
eller rättare på kotorna över dem, vid mitt
asketiska lyssnande. Ack, barn, barn! Liksom
oxarna, som med förbundna ögon draga
oljekvarnen driver det er runt varandets hjul,
varvid ni dessutom stönar av värme, stuckna
i det skälvande köttet av lidelsernas sex
kvarndrängar. Kan ni icke låta bli det? Måste ni
blänga och svänga med tungan och dregla,
knäsvaga vid anblicken av illusionsobj ektet?
Nå ja, nå ja, jag vet det ju! Älskogens kropp,
i lustens dagg oss bjuden — smidiga lemmar
under silkeshuden — skuldrornas älskligt
rundade kupol — vädrande näsa, mun som söker
mål — det ljuva bröst vars stjärnor vi ha
sett — armhålans tofsar, fuktiga av svett —
yppiga beten för begärets händer — böljande
höfter, mage, rygg och länder — armarnas
sällhetstryck och lårens prakt — med sätets
svala dubbellust i pakt — och av allt detta
girigt sysselsatt — parningens verktyg som
i rusig natt — med skräck man ser, när i den
högsta flamman — till sjunde himlen man skall
flyga samman — och det och det och mycket
mer ännu — ni vet det ju! ni vet det ju...

— Men allt det veta vi ju redan själva och
alldeles på egen hand, store Kamadamana, sade
Nanda med litet undertryckt otålighet i rösten.
Vill du icke vara så god att komma till
skiljedomen och lära oss, vem som är Sitas man, så
att vi äntligen veta det och rätta oss därefter?

— Domen, svarade den helige, är redan så
gott som fälld. Den ligger ju i öppen dag, och
jag förundrar mig, att ni icke vet så mycket
besked i ordning och rätt, att ni behöver
skiljedomare i en sak, som så klart avgöres i sig

själv. Lockbetet där är självfallet hustru åt
den, som bär vännens huvud på skuldrorna.
Ty vid vigseln räcker man bruden högra
handen ; men den tillhör bålen, och den är vännens.

Med ett jubelrop sprang Nanda upp på sina
fint formade fötter, medan Sita och Shridaman
med sänkt huvud blevo sittande stilla.

— Men det är bara försatsen, fortsatte
Kamadamana med höjd stämma, på vilken
följer eftersatsen, som förhöjer den, ljuder
över den och kröner den med sanning. Var
goda och vänta!

Därmed steg han upp och begav sig till
trädhålan, hämtade fram ett grovt klädesplagg,
ett skört av tunn näver, och beklädde därmed
sin nakenhet. Därpå talade han och sade:

Han som bär makens huvud, är gemål.

I detta domslut finns ej tvivelsmål.

Ty liksom kvinnan är den ljuvaste juvelen,
är också huvudet den högsta delen.

Då var det Sitas och Shridamans tur att höja
huvudena och lyckligt betrakta varandra. Men
Nanda som redan glatt sig så mycket yttrade
med svag röst:

— Men du har förut sagt helt annorlunda!

—’Vad jag har sagt till sist, svarade
Kamadamana, det gäller.

Så hade de fått sitt besked, och den
förfinade Nanda tordes allra minst knota däröver,
då han själv hade väckt på tal att göra den
helige till skiljeman — alldeles bortsett från
det otadligt galanta sätt, varpå denne bestyrkt
sin dom.

Alla tre böjde sig för Kamadamana och
skildes från hans hemvist. Men när de åter
tigande hade gått ett stycke samman genom
den regngröna Dankakaskogen, hejdade Nanda
sina fötter och tog avsked av dem.

— Allt gott! sade han. Jag går nu min väg.
Jag vill söka mig en människotomhet och bli
en skogseremit, liksom jag tidigare ämnade.
I min nuvarande gestalt känner jag mig
dessutom något onyttig för världen.

458

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 24 16:55:40 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1941-6/0044.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free