Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oskar Maurus Fontana: Nya tyska böcker - Anmälda böcker - Strauss, Emil, Lebenstanz - Ponten, J., Der Zug nach dem Kaukasus - Reinalter, Ervin H., Die Geschichte meines Grossvaters
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA TYSKA BÖCKER
En av Richard Dehmels kamrater är
romanförfattaren Emil Strauss, som fyllde
sjuttiofem år i januari. Hans nya verk ”Lebenstanz”
(Verlag Albert Langen—Georg Miiller,
München) visar långt mer än obruten kraft, den
visar den lyckosamma sena mognadens
fulländning. På så sätt har ”Lebenstanz” blivit
diktarens kanske bästa verk, som nog kommer
att få förblivande verkan. Romanen är rikt
förgrenad. Strauss låter oss alltid se hur vi mitt
i livet äro omgärdade av döden, men också hur
mitt i döden livets dans alltid börjar på nytt.
Det är en roman om landskapets årstider lika
mycket som om människolivets. En
fyrtiosjuårig man återfinner — detta är händelsernas
röda tråd — sin ungdoms älskade, nu
fyrtioårig och med ett förfelat äktenskap bakom sig.
Och han träffar henne i det ögonblick då han
på nytt vill bygga upp sitt genom världskriget
förstörda liv i bygden mellan Schwarzwald och
Bodensee. Liksom de båda åter börja livet
efter en paus på tjugutre år, så börjar
efter-krigets Tyskland livet på nytt. Med en diktares
mogna konst sammansmälta i denna bok
människan och naturen, det individuella och det
allmänna. Därför kan man kalla ”Lebenstanz”
en ödesroman, men lika gärna en
landskaps-roman eller en uppfostringsroman. Den är allt
detta på samma gång, det är dess storhet och
samtidigt dess tyska egenart. Dessa två
människor, som sent funnit varandra, förlora också
snart varandra; kvinnan dör då hon ger livet
åt en son: livets dans avstannar inte, den
fortsätter. Också smärtan får i Emil Strauss’ roman
något av den livserfarna visdomens milda och
förklarade skimmer. Mot romanens rena känsla
svarar diktarens rena språk på ett vackert sätt.
I varje avseende är ”Lebenstanz” Emil Strauss’
stora verk.
Josef Ponten dog mitt under arbetet med
sin för femton år sedan påbörjade romancykel
om den tyska oron, ”Volk auf dem Weg”. Efter
de hittills utgivna fyra banden, ”Im Wolga-
land”, ”Die Väter zogen aus”, ”Rheinisches
zwischenspiel” och ”Die Heiligen der letzten
Tage”, följer nu ur diktarens kvarlåtenskap en
femte volym, ”Der Zug nach dem Kaukasus”
(Deutsche Verlagsanstalt, Stuttgart). Även om
romancykeln som sådan blev ett fragment, så
är denna femte volym likväl ett fulländat verk.
Ännu en gång beundrar man Pontens
storartade arkitektoniska talang då det gäller att
bygga upp ett dokument över ett stort öde,
liksom man också beundrar hans fina förmåga
att ge de enskilda gestalterna liv. ”Der Zug
nach dem Kaukasus” utgör en direkt
fortsättning på ”Die Heiligen der letzten Tage” (som
redan omnämnts i denna tidskrift). Under
vandringen till det Heliga landet splittras
skaran alltmer och vägarna leda vilse, tills
slutligen den ryske tsaren Alexander I, också han
en gudssökare, bereder vandringsmännen en
asyl i Kaukasus. På ett mycket vackert sätt
sätter Ponten de religiösa svärmarnas skara
i förbindelse med mystikern på tsartronen.
Berömvärd är också den kraft med vilken han
skildrat det ryska landskapet. Som bakgrund
till händelserna upprullar han för läsaren ett
panorama av det jäsande Europa under
decennierna efter Napoleons fall.
Ett enskilt öde, en skildring av en tysk på
vandring, ger oss Ervin H. Reinalter i ”Die
Geschichte meines Grossvaters” (Verlag
Zon-nai, Wien). Farfadern deltar som student i
revolutionen anno 1848, han måste fly från
sin bayerska hembygd, då han hotas med
fängelsestraff, och på vandring för att söka
sig en tillflyktsort kommer han till
Konstanti-nopel. Här lyckas han bygga upp sitt liv på
nytt. Därvid förälskar han sig i sitt nya
hemland och han träder i så nära beröring med
Orienten som det är möjligt för en
västerlänning. Orienten behåller honom också. Han dör
i Adrianopel och får där sin grav. Detta
människoöde vinner vårt deltagande och vår
kärlek, emedan vi här stifta bekantskap med en
463
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
