Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arvid Novallius: Med Selma Lagerlöf i jättens fotspår. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARVID NOVALLIUS
hade ett gott hem och endast för omväxlings
skull kom över till Ekebykretsen. En klar
identifiering av vissa förebilder är givetvis av
betydelse även för uppfattningen av
förstlingsverket, om vilket ju Levertin betecknande skriver:
”En bok så egendomlig och genialisk, så
betydelsefull vill man hava nogare reda på.
Man vill i enskildheter lära känna
författarinnans ställning till den tradition, av vilken hon
danat sin dikt och till de levande modeller,
hon möjligen använt för sina gestalter.”
Det vållar heller ingen svårighet att fastslå,
att också den motsatte flygelmannen,
Beeren-creutz, den tappre översten, som vunnit rykte
för sina bragder på utländsk botten, haft en av
författarinnans förfäder till förebild, nämligen
överstelöjtnanten Nils Fredrik von Lagerlöf.
I sitt regementes historia och Henrik
Lillje-björns memoarer omnämnes denne som en
originell men militärt aktad man, vilken med
tapperhet deltagit i kampanjerna i Pommern
och Norge och en tid varit kommendant på
Eda skansar, då han kallades Store Nisch på
skansen. Lilljebjörn, som en tid var hans
adjutant utan att rätt falla den barske men
god-hjärtade chefen i smaken, talar bland annat
om hans beska brännvin, hans fördomsfria
tävlingar med subordinerade och hans intresse
för regementsmusiken, vid vilken han även
kände ”nummer i spel”, såsom framgår då han
med burlesk godmodighet talar om en liten
fagottblåsare, ”den sakramentskade Wäder”.
Den tappre kommendanten, om vilken det
liksom om kavaljererna heter, att han var full av
egenheter i sitt sätt att vara och uttrycka sig,
var sonson till en ”grundlärd och nitisk”
superintendent och stiftschef i Karlstad, vilkens barn
adlats för faderns förtjänster, och när han dog
som gammal ungkarl på landeriet Jacobsberg
strax utanför staden, utslocknade ätten på
svärdssidan.
I tjänsten hade von Lagerlöf blivit
förbigången av en betydligt yngre officer, som enligt
Lilljebjörn utan ”militära talanger” tillköpt sig
chefskapet för Värmlands fältj ägarkår, vilket
von Lagerlöf likväl under en kort tid
upprätthöll, innan han i förtid tog avsked. Men
i Selma Lagerlöfs fabulering i ”Vägen mellan
himmel och jord” är han den legitime översten,
som under sin sista dag ett ögonblick lockas
av tanken att än en gång fara fram till
Trossnäs, ”det stora exercisfältet, där Värmlands
jägare i de dagarna voro församlade till
vapenövningar. Översten visste, att om han, den
gamle chefen, kom dit, skulle regementet ta
emot honom, uppställt till parad. De gröna
jägargossarnas ansikten skulle stråla mot
honom, för de kände nog till det rykte om
tapperhet, som omsvävade honom.
Regementsmusiken skulle spela, trummorna dundra, och
den kära fanan svaja i luften över hans huvud.
Han skulle råka gamla officerare, som kommit
i tjänsten redan på hans tid, och med dem
skulle han leva om sin äras dagar och höra
sina gamla bragder dragas fram och prisas.”
Men betecknande nog låter Selma Lagerlöf
honom under hans sökande efter en väg, som
inte hade något slut utan kunde föra honom
”bort i det oändliga”, sammanträffa med
Lilje-crona, vilken spelar honom över livets gräns,
medan den gamle översten och kavaljeren
frågar: Tror inte bror att musiken är ”det
språk, som talas där långt borta”?
Selma Lagerlöf följer därvid Carlyle, vilken
som den romantiker han är i ”Om hjältar och
hjältedyrkan” talar om musiken som ”ett slags
oartikulerat språk, vilket leder oss ända till
det oändligas gräns och låter oss för en sekund
kasta en blick in i den osynliga världen”.
Men författarinnans diktning bottnar tydligt
i hennes egna förutsättningar, de båda
flygelmännen i kavaljerernas skara befinnas vara
skapade av hennes egen tradition, och det är
belysande, att de slutligen mötas i ”Liljecronas
hem”, som givit namn åt Selma Lagerlöfs
romantiserade släkthistoria — alltså på
”Löv
476
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
