Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och film - Teater - Sjöberg, Gösta, Förmiddagsvisit; Grevenius, Herbert, Förtrogeliga band; Moberg, Vilhelm, Femtioårsdagen, anmälda av Thorsten Jonsson - Brinchmann, Alexander, Karusell; Krog, Helge, Mötas och skiljas, anmälda av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Förmiddagsvisit av Gösta Sjöberg. —
För-trogeliga band av Herbert Grevenius. —
Femtioårsdagen av Vilhelm Moberg.
Svenska dramatikers studio.
Svenska dramatikers studio avslutade
verksamhetsåret med ett lättare program, tre
enaktare som hade var sin komediton. Den bästa
och naturligaste var Herbert Grevenius’, en
liten historia om det unga Söder som träffas
på Nalen. Scenen utspelas hemma hos ett ungt
par som bott ihop ett par år och just nu ska
gå till prästen därför att flickan, som termen
lyder, är på trissan. Bruden är nervös,
åtminstone innan hon får höra att vigselförrättaren
är den kände idrottsprästen som skrivit en
fot-bollspsalm; brudgummen har varit på Grå
Kvarn och styrkt sig med en jamare till lunch
och kommer hem en smula svaj ig, frambärande
en ring som han vunnit på pokerspel.
Småningom anländer bröllopsgästerna Pyret och
Tjals och det bär i väg till pastorn.
Det är alltsammans, men det har, med sin
endast lätt chargerade ton, en inte obetydlig
riktighet och är snitsigt gjort. Pjäsen ahrlades
fram med måtta av Karl Erik Flens (munvig
och uppåt), Ingrid Johansson (söt), Ingrid
Envall och Börje Mellvig. Helge Hagermans
regi underströk det lättflytande i den lilla
komedien och antydde diskret dess grundton
av lite hjärtnupen hygglighet.
Mindre vigt gjord var Vilhelm Mobergs
”Femtioårsdagen”, en farsstump som skojade
med den borgerliga korruptionen i ett litet
samhälle och var ganska schablonmässig och
plattfotad. Med de största anspråken
framträdde Gösta Sjöbergs ”Förmiddagsvisit”. Den
laborerade nämligen med allvarligt tänkande
personer: allvarligt tänkande över det
äktenskap som den manlige kontrahenten kommer
och föreslår. Tonen var trevlig men det hela
otillfredsställande genom sin brist på verklig
psykologisk substans. Pjäsen spelades
sympatiskt av Helge Hagerman och Susanne
Lindström. Thorsten Jonsson
Karusell av Alexander Brinchmann.
Dramatiska teatern.
Mötas och skiljas av Helge Krog.
Vasa-teatern.
Det erbjuder inga större svårigheter att
påvisa att ”Karusell” är ett svagt stycke, ett
tämligen utspätt uppkok på ett gammalt ehuru
moderniserat farsuppslag. Men innan man
kastar sig upp på sina höga hästar är det skäl
att besinna att norrmännen i motsats till oss
verkligen lyckats utbilda en modem
komedistil, som inte tar sig alltför landsortsmässig
ut vid jämförelser med utlandet och som är
specifikt norsk i sin diskussionslust och
intellektuella psykologi. Helge Krog är naturligtvis
stilens skickligaste företrädare, och har man
”På solsidan” i friskt minne måste ”Karusell”
te sig ganska klumpig i all sin lättfotade yra.
Uppslaget är sill i kapprock: den ”tråkiga”
hustrun som gör den nöj esj äktande och
om-bytlige mannen till en de husliga dygdernas
svartsj ukeplågade försvarare genom att själv
låtsas ombytlig och nöjesgalen. Kapprocken
består i att förvandlingen sätts i samband med
ett hormonexperiment. Brinchmann är själv
läkare och skojar friskt både med styckets
läkare och hans patienter. Det är i andra
akten; alla de övriga akterna tilldra sig före,
under eller efter något cocktail-party, där
excentriska typer av olika slag samlas på
litterärt oslomaner. Inför dessa församlingar
liksom inför arkitektvåningens horribla funkis
erinras man om en historia i The New Yorker
nyligen där expediten i den med antikviteter
fullproppade inredningsfirman säger till en
kund: ”Om jag så får säga håller den modema
stilen på att bli en aning omodern.” I all sin
nylackerade färskhet är Brinchmanns pjäs
nästan patetiskt föråldrad. Särskilt slutscenen
när nöjeskarusellen sätter i gång igen sedan
det äkta paret på nytt bytt roller verkar cynisk
med en ambition som vi inte längre orkar med.
”Karusell” är skriven för en diva i
allmänhet och Aase Bye i synnerhet. Stockholmspubli-
.5 BLM 1941 VI
481
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
