Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och film - Teater - Brinchmann, Alexander, Karusell; Krog, Helge, Mötas och skiljas, anmälda av Georg Svensson - Raphaelson, Samson, Ung kärlek, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
ken hade fröjden att se fru Bye själv som den
sköna Helene. Det var en virtuos prestation
där varje gest, varje blick, varje hävning av
barmen var beräknad på att knipa publiken,
vilket också lyckades så fullständigt som det
överhuvudtaget var möjligt. En sådan
för-förerska har den svenska scenen intet
motstycke till. Uno Henning som hennes man var
sprallig efter bästa förmåga, men mer hade
behövts. Som hormondoktorn hade Arnold
Sjöstrand för en gångs skull fått tillfälle att pröva
sig i det så kallade krumelurfacket. Där har
han bestämt en framtid.
Till inventeringen av nyare norsk dramatik
bidrog också sommarsällskapet Dramatens
ungdomar genom att på Vasateatern uppföra
Helge Krogs ”Konkylien” eller som det helt
troskyldigt hette på svenska ”Mötas och
skiljas”. Där befinner man sig i den högre
känslo-matematikens förtunnade sfärer, långt borta
från erotikens tivolinöjen. Det älskas åtskilligt
men talas mer i ”Konkylien”, och den
osam-mansatte åskådaren förvånas ibland över att
en situation som man tycker borde resultera
i ett rejält slagsmål eller i varje fall ett
obehärskat gräl i stället utvecklar sig till en
diskussion av sådan subtilitet att två medeltida
skolastiker som kommit ihop sig om det högsta
väsendet inte skulle ha kunnat prestera något
hårfinare. Det är också märkligt att se vilken
vördnad för tankegångar och formuleringar
dessa unga människor tyckas bibehålla även
i de mest upprörda ögonblick: ett oöverlagt
ord av den på ett grymt sätt bedragne älskaren
och det blir omedelbart han och inte
bedrager-skan som framstår som den verklige
brottslingen, dömd att för återstoden av sitt liv gå
nedtyngd av sin skuldbörda, utstött, oförlåten.
Sonja som lyss till suset i den stora snäckan
och följer dess maning ”vidare, vidare” är
enkelt uttryckt en ombytlig kvinna. Hon
kommer och går likt lyckan, ett gåtfullt högre
väsen i förhållande till de jordbundna
männen, som förgäves söka hålla henne kvar, men
paradoxalt nog är det alltid hon som ofläckad
och med bevarad moralisk prestige lösgör sig
ur det ena förhållandet efter det andra.
Författaren har — själv påtagligt förälskad i sin
hj ältinna — utrustat henne med en intellektuell
kyskhet, en obrottslig lydnad mot sin egen
känslas krav, som höjer henne över den kälk-
borgerliga moralens fordringar. Sedan pjäsen
skrevs ha vi sett för många dystra prov på
vart en dylik intellektuell individualism kan
leda för att helt sentera fallet Sonja. Stycket
verkar lyx och överkultur. Det är dessutom
uppenbart alltför mycket skrivet för litterära
finsmakare på ett språk som inte ens gör några
försök att vara naturligt utan bara sinnrikt,
kvickt och poetiskt.
Att man ibland under föreställningen kände
en lätt otålighet, därtill bidrog framförandets
brister. Gun Wallgren är en utomordentligt
begåvad skådespelerska och gjorde kvällens
ojämförligt bästa prestation, men hon lyckades,
delvis av rent fysiska skäl, inte till fullo
illu-dera sin femme fatale. Sonja skall ha något
av gudinna och naturväsen över sig och får
inte likna en nyckfull familjeflicka. Det var
där det brast i Gun Wållgrens annars så friska
och intelligenta tolkning. De tre männen
spelades med växlande lycka av Bengt Ekeroth,
Erik Faustman och Henrik Schildt. Den ende
som något så när verkade att ha åldern för
rollen inne var Faustman som målaren Inge.
Han stred tappert och med vacker inlevelse,
men rösten hittade sällan det naturliga läget
och plastiken var affekterad. Om man bortser
från fröken Wållgrens garderob framträdde
stycket i rörande anspråkslös utstyrsel. Det
hade dock ej behövt öka omkostnaderna om
man tagit ned hötorgstavlan från väggen i
första och sista aktens scenbild. Även
skinnmöbeln därstädes föreföll fulare än nödvändigt.
Georg Svensson
Ung kärlek av Samson Raphaelson. Nya
teatern.
”Ung kärlek” är skriven 1927 e. Kr., vad
det nu kan bli enligt den freudianska
tideräkningen. Den amerikanske författarens avsikt
har förmodligen varit att satirisera över den
tidens moderna unga människor, som i sitt
erotiska ärlighetskrav inte drogo sig för de
våghalsigaste experiment. Bakom satiren ligger
emellertid varken moralism eller medömkan
utan ren och oförfalskad skadeglädje.
Fay och David ha knappast upplevat den
första kärlekens fullkomning, förrän de gripas
av tvivel på sina känslors förmåga att uthärda
ett äktenskaps prövningar. Tvenne ormar ringla
in i deras paradis och bjuda ut frukten från
kunskapens träd. Att ormarna äro identiska
482
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
