Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och film - Filmer - Jul i juli; Änglar över Broadway, anmälda av Georg Svensson - Brevet, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
I dylika fall kan man inte dra någon klar gräns
mellan författare och regissör, och det blir
också allt vanligare att de äro samma person.
Dessa enkla och tämligen självklara
reflexioner kunna lämpligen anknytas till två
amerikanska filmer som sent på vårsäsongen hade
premiär i Stockholm, nämligen ”Jul i juli”
och ”Änglar över Broadway”. De äro
författade och regisserade av respektive Preston
Sturgess och Ben Hecht, den senare till och
med sin egen producent. Som diktverk äro de
inte märkvärdiga — man kan sätta dem i
paritet med rutinerade noveller i något av de bättre
amerikanska magasinen — som filmer fylla de
i tekniskt avseende måttet och äro tänkta och
upplagda på rätt sätt. De snudda vid konsten.
”Jul i juli” är en lätt, här och där litet för
slapstickbetonad komedi utan andra anspråk
än att roa. Det är en nätt modern saga om den
fantastiska önskedrömmen som blev verklighet
för några korta, lyckoberusade timmar för att
sedan avslöj a sig som ett grymt skämt och
slutligen i sista stund slå in igen och denna gång
på allvar. Handlingen är fyndigt tillrättalagd,
sagan har äkta naivitet och några korn satir.
”Änglar över Broadway” är däremot inte
någon barnsaga. Den är ett durkdrivet
virtuosnummer med grälla effekter, en verklig
magborstare för den publik som vill ha sina ägg
hårdkokta. På den fantastiskt skickligt
fotograferade ytan är den fransk. Regnet häller
ned över storstadsnatten, där människorna glida
förbi varann som fiskar i ett akvarium. Så
slås en dörr upp till en nattlokal och det blir
dans och musik, livsglädje i falsett. Därifrån
förflyttas man till en spöklikt övergiven
teaterscen där nattvakten deklamerar roller medan
han jagar råttor med sin ficklampa och där
den druckne författaren predikar sin bittra
livsfilosofi från fondkulissens berg. Slutet är
mera ordinärt gangsterraffel med alla
Hollywoods plattnästa förbrytarstatister församlade
kring samma pokerbord. Ben Hecht är en herre
som inte tror på mycket annat än sin egen
intelligens. Visserligen viftar pjäsen litet med
änglavingar, men de tillhöra en teaterkostym.
Mera övertygelse prägla de beska aforismer,
som framsägas av den ovannämnde
alkoholiserade författaren (Thomas Mitchell), medan
han söker inympa det livsmod han själv för
länge sedan måst ersätta med visky på en
stackars moloken självmordskandidat (John
Qualen). För tillfället försatt i disponibilitet
som pjäsförfattare griper han tillfället att knåda
ut sina roller direkt ur levande livet. Det är det
artistiskt originella uppslaget i ”Änglar över
Broadway”, som gör att man skall minnas
filmen som något mer än blott och bart en
sällsynt välspelad thriller. Georg Svensson
Brevet. William Wyler. Warner Bros.
”Brevet” får anses som ett lyckat försök att
översätta ett litterärt verk till film.
Underlaget är en novell av Somerset Maugham, en
av Englands bättre berättare som av outredd
anledning i svensk kritik alltid betecknas som
fäsör. Vi föras till en gummiplantage i
närheten av Singapore på gränsen mellan vit
och färgad man, där passionerna ibland
utveckla sina orkidéer i drivhusluften och
människor luckras upp inifrån, tills en vacker dag
även det hårda skalet spricker med en knall.
En vit kvinna, hustru till plantageägaren,
tömmer en revolver i kroppen på en manlig god
vän, och det blir polisutredning och rättegång.
Kvinnan spelas med makalös perfektion av den
intelligenta Bette Davies, som inför polis och
advokat agerar scenen före brottet med
fin-polerad behärskning. Hon lyckas övertyga om
sin oskuld och blir frikänd, först efteråt
kommer den verkliga sanningen i dagen. Ur skalet
på den engelska ladyn stiger då fram en annan
kvinna, lika besinningslös och klagande i sin
passion som den andra varit sval och
kultiverad i sin spetsvirkning och
tekonversation. Dylika melodramer älskar Maugham att
framställa med ett slags den morbida
psykologiens art pour Vart; han kan på sitt kyliga
och lågmälda sätt göra dem nästan trovärdiga
i all sin tillrättalagdhet. Regissören Wyler har
i möjligaste mån låtit författaren behålla ordet,
replikerna återkomma ordagrant, och för den
som inte ledigt uppfattar engelska bör filmen te
sig litet stillastående med sina långa dialoger.
Tydligen för att motväga detta intryck har
filmen påklistrats ett våldsammare slut än
novellen. Herbert Marshall och en ny kraft, James
Stephenson, sekundera den bländande aktrisen
på ett beundransvärt sätt. Georg Svensson
484
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
