Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Anmälda böcker
- Gedda, Bertil, Över djupet; Forssberger, Annalisa, Resa om natten; Hillbäck, Ella, En gång i maj, anmälda av Johannes Edfelt
- Lindström, Rikard, Landkänning, anmäld av Einar Malm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
säkerligen uppriktigt menade bikter. I ordval
och utformning rör sig denna verssamling på
den stora poetiska allmänningen, vare sig den
excellerar i mera traditionella versformer eller
experimenterar i den fria versens av
banali-sering lika hotade örtagård.
*
Ella Hillbäck, som för första gången
framträdde i det litterära rampljuset för ett
par år sen och då visade sig mest till sin
fördel i en serie humoristisk och frejdig vers,
återkommer i och med diktsamlingen ”En gång
i maj” mer samlad och mognad. Hennes poem
äro visserligen inte ännu åtminstone i
konstnärligt avseende fullt övertygande och
fläckfria. Men de vinna genom sin varmhjärtade
kvinnlighet, genom en hederlighet som vet att
se världen och dess ondska i ansiktet men
likväl inte förlorat sin ungdomliga friskhet.
Vistonen ligger särskilt väl för hennes röst, och
i ett anspråkslöst format kan hon ofta
levandegöra sin spontana livskontakt. Många av
hennes refränger fästa sig i minnet genom sin
innerliga och okonstlade klang. Det sinnelag,
som dessa vers ge uttryck för, kan världen
i varje fall inte få för mycket av just nu:
Min Heinrich älskade bergen.
Han älskade blommor och sång.
Nu är han död. En hjälte, sa folk.
Men sorgen har inget till värn.
Det är något fel med mitt hjärta.
Det kan inte dyrka det hårda,
det kalla av stål och järn.
Vi möttes en vår vid Pindos
och älskade sommaren lång.
Vårt hem skulle byggts och en vingård.
Vi skulle haft ängar och får. —
Jag skulle haft bam i mitt sköte,
små lockiga huvun att kamma.
Svart var min älskades hår.
Jag stirrar var dag i floden,
om Volga har hämtat sin son.
Han reste mot norr. Det var vinter.
Jag frös, tills mitt sinne blev sjukt.
Det är något fel med mitt hjärta,
det kan inte dyrka det hårda.
Det älskade varmt och mjukt.
Johannes Edfelt
Lindströmiana
RIKARD LINDSTRÖM: Landkänning.
Bonniers 1941. 4: 75.
Under den visserligen träffande men dock
mindre originella titeln ”Landkänning” (Harry
Blomberg har samma namn på en diktbok.
Ännu en gång: fram för titelskydd!) har en
originell herre publicerat en ny och vacker
samling av sina originella och betecknande
ställningstaganden till natur, människor och
diverse av tidens företeelser.
Rikard Lindström kan väl knappast kallas
”hela Sveriges Rikard”, men ”Rikard” har
i varje fall inom vissa räjonger — södra
skärgården, Lofoten och kungl. huvudstaden —
skapat en hel legendflora kring sin frodiga
gestalt, detta lyckliga konglomerat av angenäm
sällskapsmänniska och strandvägsflanör i vita
handskar, rufsig vildman i skärgård, fjäll och
på hav, och utpräglad ”artist” med specialitet
skutaktrar och marint jungfrulig motivkrets.
Samtliga kategorier komma givetvis till tals
i dessa starkt personliga kåserier, där det dock
til syvende og sidst blir konstnären som
dominerar, den borne och kräsne
berättaren-iakt-tagaren-filosofen.
Rikard Lindström är inte någon ungdom
längre. Soignerat och behärskat, men
gudskelov med faunglimten i behåll, förtäljer han om
de senare årens strövtåg i de gamla domänerna,
och det är bara naturligt att det övervägande
sker i erinringens och minnenas milt
melankoliska dager och resulterat i en
generalinventering av samtliga tillgångar. Behöver det
sägas att kreditsidan uppvisar ett betydande
plus! Landskapens dagrar och valörer fångas
med säkra grepp, allt som till skärgårds- och
fiskarlivet hörer är absolut ”riktigt”, utan att
författaren behöver tillgripa den måhända
alltför poängterade saklighetsiver som genren
inbjuder till — jag tänker närmast på skisserna
från Ornö och Utö och Åland under olika
årstider. Det gäller knappast naturskildring i
egentlig mening, och nya upptäckter är det
heller inte fråga om, men man följer villigt
med och njuter av den kunnige ciceronens
inpass och välserverade anekdoter. Mariehamn,
de sista stora segelfartygens reservat, hyllas
490
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Sep 24 16:55:40 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1941-6/0076.html
