Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lindström, Rikard, Landkänning, anmäld av Einar Malm - Norlin, Ragnhild, Fågelsång, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
med berättigad förtjusning; hans
sjömans-hjärta darrar av glädje över de sköna
skepps-synerna — och av harm över segelkonstens
förfall, över idyllepokens systematiska
förintande.
Lindström har mod att vara sentimental och
generar sig inte för en myckenhet ack! och o!
när situationen så kräver. Hans landskap ha
alltmer förtätats till ”själstillstånd”, och
Lo-fotensidoma, som för övrigt ha den rätta
bianddoften av fisk, salthav och snö, skatta i hög
grad åt ett förlåtligt vemod. Men den svenska
sentimentalitetens vanliga motsats, råheten,
lyser med sin frånvaro. I stället manifesterar
sig Lindströms vitalitet i en djup tacksamhet
över det liv som varit och är. Det som varit
bäst, roligast och vackrast i den
utomordentliga seglingsbeskrivningen ”Ungdom” med
strandhugg här och var på svensk och dansk
kust. Och det närvarande i kloka, välriktade
fullträffar som ”Det vita skäret”, en tribut åt
arbetets lycka, och ”Skräcken”, där ”naturens
behärskare” enkelt och effektivt reduceras till
sin rätta betydelse i universum.
Även om Rikard Lindström helst vistas där
det blåser, är han minst av allt någon
enkelriktad ”naturentusiast”. Tvärtom avvinner han
livet varhelst det leker betydande
skönhetsvärden, och mer än för måsar och gelikar
intresserar han sig för medmänniskor, såväl
primitiva som högt kultiverade. Lika suveränt
som han utan engströmsimitation presenterar
gamle ”båssman” i torpet eller en norsk
vest-fjordsskeppare, lika träffande berättar han om
gamle minister de Castro Fei jo eller Henning
Berger. Och han är en beläst och ganska
ödmjuk psykolog och filosof, som drar
allehanda nyttiga och beaktansvärda slutsatser
som lite var kan ha gott av.
Givetvis stå inte alla skisser på samma nivå
— säkerligen en följd av att flertalet tillkommit
som dagspress- eller radiokåserier. I sin art
äro de likväl tämligen enastående. Med
”Landkänning” har Lindström gjort en verklig
landvinning — man får leta efter friskare, ärligare
vittnesbörd av en man som vet inte bara vad
skärgårdsliv utan också vad livet är. Hans
egna vinjetter ackompanjera idealiskt.
Einar Malm
Debutant
RAGNHILD NORLIN: Fågelsång. Bonniers
1941. 4: 50.
Ragnhild Norlin heter en ung sökare och
romantiker, som i en bok med titeln
”Fågelsång” ger sig ut på upptäcktsfärd. ”Varför
talar du om fågelsång mitt i striden? — Den
tycktes mig så meningsfull.” Själva det spår
hon har gett sig in på torde höra till de
framkomliga och till dem som aldrig riktigt får
tappas bort. I en blind och stelnad värld, svept
i ”nyttans pälsar”, söker hon det förlorade,
och hon anser att man bör söka det, inte i
exotiska kulturer utan närmare inpå knutarna,
vilket kan sägas vara ett rätt originellt drag.
Tidens litteratur utvisar ju ofta en klyvnad:
två för där en hopplös dialog. Man skulle
kunna säga att den unga debutanten söker den
borttappade tredje personen, barnet, för vilken
allt är levande och helt.
Handlingen och symboliken är denna:
Mannen, Peer Song, idébäraren och fantasten, han
som rycker andra med sig, representant för
festen och katastrofen, i dessa dagar inte tåld
i världen, förenas i himmelsk-jordisk kärlek
med den mottagande kvinnan, den lilla lustiga
och visa Petronella Fogel. Peer träffas av vår
tids meningslösa död genom ett skott — den
har varslats genom fru Gahms svartklädda
gestalt, Ödet. Men ur kontakten mellan de två
unga springer en gnista, uppstår fågelsång,
och kvinnan, som för närvarande är den
starkare, skall bära budskapet vidare, budskapet
att livet är under och äventyr, höjd och djup.
Det man först fäster sig vid i den lilla boken
är språket, som har egenart, en viss gnista,
färg och graciös flykt. Den stundom
översvinn-ligt romantiska stilen stämmer med den
extatiska känslan och blir egendomligt nog inte
oäkta, trots att författarinnan långtifrån alltid
i klang och ordval undgår det snarvackra. Det
springer fram en klar hjärteton ibland. Med
levande och lustiga ord fångar hon glimtar av
en naiv skönhetsvärld — händers uttrycksfulla
karaktär, de olika blommorna i ett solfönster,
vardagens goda arbetsrytm i köket, fräsande
åska och sprängande nordisk vår. Det finns
små porträtt av människor också. Apotekaren
som av pur blyghet alltid satt på sina händer
är en rolig figur, och frun som reste från ett
491
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
