Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hjorth Wetterström, Harriet, Jeanne, anmäld av Johannes Edfelt - Larsson i By, Carl, Den gamla goda tiden, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
man önskat hennes prosa en aning eldigare
och djärvare. Men den svala pastellfärgen går
bra ihop med den pastoral hon framkallar för
läsaren.
Denna lilla historia är ett exempel bland
andra på ett slags kvinnlig escapism. Harriet
Hjorth Wetterström har dragning till det
idylliskt svenska. Liksom i hennes föregående
böcker fäster man sig nog mest vid
naturskildringen, som förenar ömhet och friskhet.
Mälardalen har sin säregna tjusning, och det kan
sägas att den inte förflyktigas i en skildring
sådan som denna.
”Kanske, tänkte jag, skulle flera än jag
finna vila i att försjunka i tanken på andra
och vackrare passioner än de som nu skaka
världen”, heter det på ett ställe i denna bok,
som är tillkommen under den höst som fick
bringa också det andra stora världskriget till
mognad. Nå, varför skulle inte en stunds
förströelse av ovan antydd art vara legitim?
Någon gång formulerar författarinnan också
satser som vittna om att hon också funderat
på det problem som heter människans frihet.
Därom vittnar bland annat följande: ”Det går
inte att mästra en individ eller ett folk, som
har vuxit fritt och stolt vid hav och fjäll. Det
går inte i längden att förmå en människa att
bara tiga, lyda, tåla allt utan knot. Historiens
gång och individens personlighet regeras av
en ständig växelverkan mellan impulser och
handlingar, vuxna ur protest mot trycket i ett
föregående livsskede. Så mycket häftigare blir
utbrottet, om förtryckarens makt varit absolut.”
Johannes Edfelt
Bergslagshistorier
CARL LARSSON I BY: Den gamla goda tiden.
Kulturhistoriska noveller. Bonniers
1941. 5:50.
Det ligger naturligtvis en undermening i
titeln på Carl Larsson i Bys nya samling av
historier från ”den gamla goda tiden”. Han
kan den alltför väl för att ha några illusioner
om dess godhet. Superiet florerade, svälten
härjade, när det var missväxtår, snusk och
elände härskade i de fattiga stugorna, och
mellan herre och dräng rådde en ståndsskillnad
som mellan olika djurarter. Det är inga
för
hållanden att längta tillbaka till. Och likväl
finns där något som inte bara lockar
författarens fantasi utan drar honom till sig med
sympatien hos ett ideal, och det är den
rakryggade härdigheten hos både folk och herrar,
förmågan att stå ut med de vidrigaste öden,
att arbeta tills ryggen står i krum, svälta tills
benknotorna spretar under skinnet och ändå
kunna resa sig och slå tillbaka. Det är också
den drastiska humorn, som räddar när allting
annat slår slint. Carl Larsson i By känner sig
befryndad med detta hårdföra släkte, och han
förmedlar sin beundran till läsaren, som med
en viss beklämning skakar av sig tanken på,
vad vår tids människor skulle duga till i
prövningens stund.
Författaren har givit sin bok undertiteln
”Kulturhistoriska noveller”. Det är ingen
lyckad bestämning, men det är svårt att finna
ett adekvat ord. Ett par av berättelserna kunna
göra skäl för namnet. De äro byggda på gamla
papper, hörsägner eller på annat sätt bevarade
traditioner, och författaren har lyckats sätta
liv även i ganska torra uppgifter (”Den
utfattige ståthållaren”). Men bäst kommer hans
konst till sin rätt, när han direkt återger den
muntliga berättelsen i det skick han fått den
från sina sagesmän. Den folkliga
berättarkonsten har ett tonfall och en frasering som
är oefterhärmlig, och dialektorden ge den en
must och en färg, som gör expressionismens
ordfladder matt och blekt vid jämförelse. Carl
Larsson i By har helt underordnat sig denna
livfulla framställningskonst, och man behöver
inte uppbjuda något större mått av fantasi för
att inbilla sig, att man sitter och lyssnar till
skräddar-Erik, Jakob Herou, Gammel Kämpen
och de andra gubbarna, som varit författarens
källor. Det är alltigenom äkta, och man har
nöje av lyssnandet.
Där är till exempel en historia som Gammel
Kämpens ”Med Folkare kompani vid Oravais”.
Skildringar av slag kan man få till livs ur
historia och saga, från Homeros till dagens
radiobuller, men jag vet mig sällan ha hört
eller läst en mera målande framställning av
forna tiders krigstaktik än denna berättelse ur
munnen på en som själv var med och ”slogs
med ryssen” vid Oravais. Här finns inga sköna
omskrivningar och inga poetiska bilder, här
berättas rakt på sak: ”Och tänk att sista
494
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
