Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Nils Bohman: La gaie science - Christie, Agatha, Skospännet - Patrick, Quentin, Flickan och döden - Göransson-Ljungman, Kjerstin, Ond bråd död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
tiska planer och attentat och dessa kunnat ge
nog med anledningar till förbrytelser. Agatha
Christie håller nämligen på att renodlad
själviskhet skall vara drivf j ädern till ruskigheterna
i en detektivroman; boven skall drivas av
svartsjuka, girighet etc. Det tillhör så att säga spelets
regler. När politik blandas in i en
kriminalhistoria, övergår den omedelbart till att bli en
spionroman, och för en sådan gäller andra och
oftast mindre stränga lagar än för det riktiga
kriminalproblemet. Agatha Christie är i sin
senaste som i andra romaner dessutom brittiskt
konservativ i det hänseendet, att hon — för
övrigt liksom andra detektivförfattare — håller
styvt på klasskillnaden: skurken får inte vara
åkare eller rörmokare utan måste tillhöra den
så kallade överklassen.
Lika skickligt komponerad som Agatha
Christies roman är ”Flickan och döden” av
Quentin Patrick, en amerikansk-engelsk
akademiker, som ibland uppträder under inverterat
namn, det vill säga Patrick Quentin, ”för att
mystifiera sina läsare”, som förläggaren
berättar på bokens baksida. En roman med denna
mystifierande namnomkastning på titelbladet
kommer jag sedan till. I ”Flickan och döden”
sugs man in i en virvel av kärlekshistorier och
mord vid ett amerikanskt college, som på det
viset gör intryck av att vara en inrättning, dit
man helst inte bör skicka sina söner och
döttrar. Den som på film har sett amerikanskt
collegeliv utvecklas i frisksportens, dansens,
cocktailens och bilismens tecken, vet ungefär hur
det gestaltar sig i boken. Men intrigen är
sinnrikt vävd, och författaren lyckas till de sista
sidorna av boken hålla läsaren i ovisshet
om den givetvis välbekante skurkens verkliga
identitet. När man tror, att den skyldige
demaskeras, visar det sig vara en fint för att
göra effekten av det slutliga avslöjandet så
mycket större. Detta knep tillgripes allt oftare
i detektivromaner för att läsaren inte skall
känna sig besviken över att ha låtit sig
överlistas för lätt och lustigt; genom denna
möjlighet att ända i slutet av romanen slå in ännu
en vägg för ett nytt perspektiv på brottet
— andra motiv och andra tillvägagångssätt —
får ju läsarens misstänksamhet den åtrådda
rörelsefriheten och universaliteten i ökad
om
fattning. Mr Patrick har väl förstått att
tillgodose misstänksamhetens aldrig slocknande
expansionsdrift.1 Man får förtroende för honom
— ty förtroende för en detektivförfattare har
helt andra orsaker än förtroendet för en
bankkassör: det är en vinst, om den förre lurar en,
men en beklaglig förlust, om den senare gör det.
Just den omständigheten att
detektivförfattaren vill dra läsaren vid näsan, begränsar
hans rörelsefrihet på ett sätt, som är okänt
för den vanlige romanförfattaren. Medan den
senare under planläggandet av psykologiska
konflikter är suverän i sitt grepp om ämnet,
därför att affekterna inte bryr sig om några
ordningsstadgar, är detektivförfattaren, i vars
böcker den kalla beräkningen regerar, däremot
bunden till händer och fotter av regler i sin
kurragömmalek med läsaren. Allt, som företas
i en detektivroman, måste ske under
fullständig kontroll av förnuft och alla sinnen. I en
psykologisk roman får till exempel en dåre
företa oväntade ingrepp i de övriga
personernas liv, därför att detta inte strider mot
mänsklig erfarenhet, men i detektivromanens
cerebrala värld, där den skarpsinniga eftertanken
är ledstjärna för såväl rymmare som fasttagare,
hör dårar inte hemma. En detektivförfattare
får inte använda någon kriminalpatient som
deus ex machina för att på det sättet trassla
sig ur en härva, som han inte på annat sätt
kan reda ut. Det är fusk. I tre av de
detektivromaner, som kommit ut på svenska i vår, har
författarna just gjort detta tabu aktuellt. Det
är först och främst Kjerstin
Göransson-Ljungman i ”Ond bråd död”. En
detektivrecensent bör naturligtvis inte avslöja något
om handlingen i de anmälda böckerna, men
i detta fall kan det inte undvikas, eftersom
författarinnan själv har överskridit sina
befogenheter. Hennes bok ger en rätt lustig aspekt på
svenskt småstadsliv (Öregrund?), men själva
intrigen är skäligen valhänt spunnen och
framför allt: förbrytaren visar sig inte vana vid
1 Längst i detta hänseende har John Dickson Carr
gått i ”Svart sabbat” (Bonniers detektivromaner),
där han med hjälp av reinkarnationsteorien låter
misstänksamheten få spelrum även i den fjärde
dimensionen, den historiska, och därigenom aldrig
definitivt tillfredsställer den. N. B.
496
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
