Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Nils Bohman: La gaie science - Göransson-Ljungman, Kjerstin, Ond bråd död - Quentin, Patrick, Mr Duluth nyktrar till - Tilton, Alice, Det bortkomna benet - Reilly, Helen, Fråga de döda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
sina sinnens fulla bruk. I själva verket hade
vederbörande bättre lämpat sig som
huvudfigur i någon roman av Dostojevski: en
människa, som låtit sin själ förpuppas i ett minne
och som, hämmad i sin sunda utveckling, lever
i en unken drömvärld, möter en dag åter den,
för vars skull hon avstängt sig från verkligheten,
och ur den sj älskonflikt, som uppstår, när den
hämmade i en anförvant vädrar en rival, växer
brottet fram, passionerat — och omotiverat.
Ty den person, för vars skull brottet begås, har
för länge sedan glömt bort dåren, som gjort
honom till centralgestalt i sitt dagdrömmeri.
Uppslaget som sådant är ypperligt och skulle
ha passat för behandling i en psykologisk
roman; i en detektivroman kan det inte komma
till sin rätt, därför att det strider mot denna
genres idé. Man skulle också kunna framhålla,
att det inte tillhör ett korrekt
tillvägagångssätt att — som fru Göransson-Lj ungman gör —
stoppa in spökerier och övernaturliga ting i en
detektivroman för att blanda bort korten;
sådant hör hemma i spökhistorien och
skräckberättelsen, som är särskilda genrer.
«■
Den andra av de nyutkomna
detektivromaner, där dårar blandas in i det kallt
förnufts-mässiga spelet, är den namnomkastade Patrick
Quentins ”Mr Duluth nyktrar till” (bra
översatt). Miljön i boken är ett dårhus, och man
skulle följaktligen kunna misstänka, att hela
handlingen vore en förbrytelse i stort mot
detektivepikens regler. Men misstanken visar
sig vara obefogad. I stället för att — som den
svenska författarinnan — låta en kriminaldåre
gömma sig bland fullt kloka, låter mr Quentin
en fullt klok brottsling gömma sig bland dårar.
Denna form av kurragömmalek sköts mycket
skickligt, och eftersom författaren hela tiden
framhåller, att det inte kan vara en dåre, som
är i farten, har man inga principiella
invändningar att göra mot metoden. Med samma
raskhet som en forna tiders regementsläkare
förvandlar man den ena efter den andra av
dårhuspatienterna till simulant, tills slutligen den
skyldige avslöjas genom enkla och dock
finurliga medel, som författaren själv sätter i
handen på den uppmärksamme läsaren. För själva
miljön i boken har den i William Seabrooks
”Asyl” stått modell, och den litterära
fram
ställningen har tydligen också tagit intryck av
förebildens oförblommerade uppriktighet. Eller
är det hemingwayska tongångar, som
återkommer i den för erotiska och fylleristiska fröjder
lätt benägna jargongen? De är vanliga i
amerikanska detektivromaner numera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
