Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ahnlund, Nils, m.fl., Sanning och sägen om Karl XII:s död, anmäld av Sven Grauers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Den andra “dödsboken“
STIG JÄGERSKIÖLD, NILS AHNLUND,
GUSTAF HULTKVIST, BARBRO GÖTH-
BERG EDLUND: Sanning och sägen
om Karl Xll:s död. Saxor
& Lindström 1941.
8:—.
Den förra året utkomna boken om ”Carl XII
död”, som tidigare varit föremål för grans*,
ning i dessa spalter, gav som väntat upphov
till en mycket livlig diskussion i olika kretsar
och har i dagarna föranlett en motskrift, som
utgivits genom Karolinska förbundet. Man
vänder sig häri särskilt mot den tvärsäkerhet
i omdömen och slutsatser och den sensationella
framställning av de påstådda resultaten, som
kommit till synes i herrar Sandklefs,
Palm-stiernas, Strömboms och Clasons verk.
Tyngdpunkten i det nu föreliggande arbetet
ligger utan tvekan i den grundliga utredning,
som professor Nils Ahnlund presterat rörande
de mera samtida källorna, de olika
mordryktena och den senare folktraditionen. Den har
format sig till en skarp vidräkning framför
allt med intendenten Sandklefs och arkivarien
Palmstiemas teser. Det polemiska draget är
fullt tydligt, men det är på intet sätt någon
ofruktbar ordträta läsaren kastas in i. Papperen
läggas på bordet. Författaren har inte dragit
sig för att verkligen genomgå och kritiskt
granska det stora materialet. Han har också
haft förmåga att se på det med egna ögon,
utan hänsyn till vad andra tidigare sett eller
trott sig se. Det vilar något uppfriskande
okonventionellt över det hela. Gamla kända
urkunder ha kunnat kompletteras och avvinnas
helt oväntade uppgifter. Alldeles obeaktade
källor — icke minst från de svenska
beskick-ningsarkiven — ha framdragits och kastat nytt
ljus över förhållanden, som ansetts till fyllest
kända. Händelserna insättas i sitt verkliga
sammanhang och få sin naturliga förklaring.
Författaren har inte begagnat sig av några
lättvindiga kortkonster för att övertyga läsaren.
Materialet har pressats till den yttersta
gränsen. Uppgifterna ha skärskådats ur alla
möjliga synpunkter, vittnena förhörts i fullt
betryggande former. Ingen har sluppit undan.
Sedan allt genomgåtts, ha slutsatserna dragits,
lugnt, kallt och utan förhävelse.
Att det inte blir så värst mycket kvar av de
”epokgörande” resultaten i den första
”döds-boken”, får man nog finna sig i. Författaren
trasar obarmhärtigt sönder den färgstarka
vävnad, som sammanvävts av slarvigt eller
tendentiöst tolkade vittnesmål, skumma rykten
och fantasifulla folkliga berättelser. Han
konstaterar, att man varken på norskt eller svenskt
håll till en början misstänkt, att konungen
fallit för mördarhand. Han fastslår med full
rätt, att de ofta åberopade — icke fullt korrekt
återgivna — gazettema om konungens död,
vilka skulle ha tillkommit för att vilseleda
opinionen och blanda bort korten, på intet sätt
kunna betecknas som officiösa. Den tidigare
förfäktade teorien, att generaladjutanten Sicre
skulle ha medverkat vid nyhetsbladens
tillkomst och att ledningen utnyttjat dem för att
få ett alibi för Sicre, faller genom författarens
klargörande analys platt till marken. I
förbigående lämnas en utförlig redogörelse för
Sicres levnadsförhållanden, varigenom
åtskilliga legender och tvivelaktiga påståenden om
honom kunnat avlivas. Den allmänna meningen
bland dem, som kände honom närmare, tycks
faktiskt ha varit, att han var ”en hederlig man,
inkapabel till nedrigheter”. Den dagströmska
processen och den därmed sammanhängande
”dokumentförfalskningen”, som Palmstiema
gjort stort nummer av, visar sig vid mera
ingående skärskådan ha varit en för själva saken
mycket litet givande affär. ”Förfalskningen”
reduceras av författaren till en högst oskyldig
textändring, förmodligen skedd i samband med
en kollationering av urkunderna. En annan
medaktörs — kanslirådet von Soldans —
”hemliga vetskap om Carl XII”, som insvepts i ett
mystiskt och hotfullt dunkel, befinnes vid ett
studium av sekreta utskottets protokoll icke ha
det ringaste sammanhang med den förmenta
mordplanen.
Åtskilligt nytt har författaren fått fram ur
ögonvittnenas relationer. Den så kallade
anonyma berättelsen, som vållat forskningen rätt
mycket besvär, tillskriver han
generaladjutanten Kaulbars. Bevisningen förefaller inte
505
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
