Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ahnlund, Nils, m.fl., Sanning och sägen om Karl XII:s död, anmäld av Sven Grauers - Vinde, Victor, En stormakts fall, anmäld av Bo Enander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
alldeles bindande, men uppslaget är värt
beaktande. Bengt Vilhelm Carlbergs
vittnesmål, som visserligen med all rätt skattas högt,
har gjorts till föremål för en mycket noggrann
och detaljerad undersökning, som kunnat
påvisa flera förväxlingar och minnesfel samt
påverkan av litterära källor. De tre samtida
vittnena stämma dock klart överens, framhåller
författaren, däri att de uppfattat skottet som
kommande från vänster. Att konungen var
utsatt för uppenbar livsfara, har författaren med
stöd av källorna icke haft svårt att uppvisa
gentemot Sandklefs frenetiskt hävdade mening,
att konungens läge varken var eller ansågs
vara farligt.
Ett mycket betydande utrymme är ägnat den
folkliga traditionens roll i dramat. En kritisk
granskning av traditionsmaterialet och
Sandklefs användning av detsamma har bringat
i dagen högst märkliga ting. Sägenbildningen
i det västsvenska kärnområde, som grupperar
sig kring hemorten för Älvsborgs regemente,
tycks icke vara på långt när så ensartad, som
Sandklef gjort gällande. Parallellt med sägnen
om kulknappen rör sig silverknappsmotivet.
Frekvensen av de olika motiven är för övrigt
ofta rent tillfällig. Den beror till väsentlig del
på de upptecknandes intresse. Att till exempel
Småland icke uppvisar några sägner om
Karl XII:s död, låter sig helt enkelt förklara
därav, att egentligen inga uppteckningar här
ha gjorts av den institution, som närmast haft
saken1 om hand. Själva kulknappssägnen i
Öxne-valla tycks vara av mycket sent datum. De
flesta äldre personerna i trakten hade tydligen
aldrig hört talas om den före smeden
Anderssons ”upptäckt”. Att denne varit känd för sin
”särdeles lekfulla fantasi”, förbättrar knappast
situationen. Den växlande platsen för fyndet
och de olika tidpunkterna för detsamma — icke
mindre än tre tidsmoment, nämligen 1923,
1924 och 1927, angivas — förstärker intrycket
av otillförlitligheten i de lämnade uppgifterna.
Frågan om konungens skottskada har
ingående belysts av den kände medicinaren
doktor G. Hultkvist, som ställer sig synnerligen
kritisk mot docenten Clasons både metoder och
slutsatser. Han hävdar bland annat, att
frånvaron av blysplitter i kraniet — som bekant
den springande punkten i Clasons bevisföring
för en mantlad kula och ett stöd för kul-
knappsteorien — mycket väl kan förklaras av
andra omständigheter. Om kulan, som träffat
konungen, haft låg hastighet, har man ingen
säkerhet för att den efterlämnat blysplitter.
Därtill kommer den tydligen ganska
hårdhänta balsameringen, som kan ha avlägsnat
eventuella spår av splittern. Hultkvist gör för
övrigt gällande i anslutning till sina tidigare
undersökningar, att ett närskott är uteslutet.
Det skulle nämligen med dåtida krutladdning
sprängt sönder konungens huvud. Då den
ominösa kulknappen är för stor för en vanlig
musköt — den speciella officersstudsare, som
man måst laborera med för att få en passande
kaliber, har visat sig i det närmaste
obefintlig — och då den saknar avglidningsmärken
samt är alltför obetydligt deformerad för att
ha varit använd som projektil, utmönstrar
författaren densamma, som det synes med all rätt,
ur diskussionen. Kulan har varit ett
kartesch-skott, så sammanfattar författaren resultatet
av sin undersökning, antingen från själva
fästningen eller dess utanverk.
Man kan naturligtvis på en eller annan punkt
ställa sig något frågande inför slutsatserna
i den andra ”dödsboken”. I sin helhet måste
man dock tillstå, att den fört meningsutbytet
om Karl XII:is död upp på ett rimligare plan,
där vetenskaplig metod och objektiva
synpunkter fått ersätta lösa hugskott och tendentiösa
utläggningar. Sven Grauers
En stormakts fall
VICTOR VINDE: En stormakts fall. Bonniers
1941. 6:50.
Det franska sammanbrottet förra sommaren
var otvivelaktigt en händelse av världshistorisk
betydelse. Det är därför föga underligt, om det
redan nu vuxit fram en hel litteratur, som
söker utreda orsaken till det oerhörda som
skedde i Frankrike i juni 1940. Vichyregeringen
har givetvis mobiliserat en rad apologeter som
försvarar Pétains och Darlans politik och som
pliktskyldigast lägger skulden på tredje
republikens ledande män. Henri Massi går sålunda
i ”Les idées restent” till storms mot den franska
intelligensen, som förklaras ha skulden i det
moraliska débacle som ägt rum. En annan av
Vichyregimens litterära talanger, den gamle
506
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
