Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Vinde, Victor, En stormakts fall, anmäld av Bo Enander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Henri Bordeaux, ser i ”Les murs sont bon”
orsaken till det som hänt framför allt i den
”olyckliga” Versaillesfreden, som efter
nazistiskt föredöme får bära hundhuvudet för alla
olyckor som drabbat både Frankrike och
Europa efter 1919. Men det finns andra som
går ännu längre. Bertrand de Jouvenel går
i sitt arbete ”Après la défaite” helt in för den
europeiska ”nyordningen” under Tredje rikets
ledning och så vidare.
Men alla arbeten i denna genre ger vida
mindre utbyte än de delvis dokumentariskt
bestyrkta böcker av Maurois och Jules Romains,
som alltjämt intar en rangställning i
litteraturen om tredje republikens undergång. Men
det finns också icke franska arbeten av mycket
stort värde. Dit hör måhända i främsta rummet
en bok av Alexander Werth, mångårig
Pariskorrespondent till Manchester Guardian och
The New Statesman, som i form av
dagboksanteckningar ger en fyllig och övertygande bild
av händelseförloppet i maj och juni förra året
(”The Last Days of Paris”). Det är emellertid
ett nöje att konstatera, att det ojämförligast
bästa arbetet om det franska sammanbrottet
är av en svensk författare.
Som tidningskorrespondent i Paris har
Victor Vinde sedan flera år tillbaka framträtt som
den kunnigaste svenske iakttagaren av franskt
politiskt och ekonomiskt liv. Han har redan
tidigare i bokform skildrat sina upplevelser
under den stora paniken i juni; hans senaste
arbete är ett allvarligt försök till att analysera
kapitulationens orsaker. Vinde gör också en
briljant studie av Vichypolitiken och ställer
denna i dess rätta sammanhang med den starka
anglofoba stämning, som måhända alltid
funnits i Frankrike. Ansvaret för sammanbrottet,
som, det bör ihågkommas, i första rummet var
ett katastrofalt militärt nederlag, lägges med
rätta på den militära ledningen, alltså på
ungefär just de generaler och amiraler som nu
agerar i Vichy och som i ”nyordning” och
anpassning funnit den franska politikens
lösenord.
Vindes kritik drabbar dock inte ensidigt
Vichymännen. Han har ögonen fullt öppna för
bristerna i det system, som kunnat använda
sig av en politiker som Laval eller
urkonservativa militärer som Pétain, Weygand och Dar-
lan, vilka var ur stånd att fatta det nya i det
totalitära kriget och avböjde att lyssna till
de Gaulles varnande röst. Laval får för övrigt
ett mycket roande och kritiskt porträtt, som
innehåller många nya drag. Överhuvudtaget
bjuder Victor Vindes bok på mycket nytt
material, kanske alldeles särskilt i framställningen
av dragkampen mellan Paris och Vichy och av
spelet kring den årbräckte marskalk, som nu
är det ”fria” Frankrikes statschef. Ceremonien,
då Örnungens stoft fördes till Invaliddomen,
får exempelvis en helt ny och mycket
sensationell belysning. Av förhållandet mellan det
franska folket, eller måhända rättare sagt
Paris-befolkningen, och ockupationsmakten ger Vinde
en intressant och övertygande framställning.
”Krämarna förtjänade stora pengar”, skriver
han, ”och det var nog mer än en medborgare,
som glömde bort sitt tidigare fosterländska
sinnelag och ställde sig in hos de nya herrarna.
Fiender äro fiender, men också män. Alla
kvinnor kunde inte motstå frestelsen. Sedan
har nöden gjort resten. Svårare är det att
begripa borgare som inte hade anfäktats av
sådana frestelser och saknade trängande
peku-niära behov. Men vid varje socialt
sammanbrott kommer förmodligen det sämsta inom
alla samhällsklasser fram — vid sidan om det
ädlaste, men detta är sällsyntare.”
Victor Vinde tror dock på det franska folket
och den franska republiken. I ett slutkapitel
framhåller han en sak, som man för
närvarande lätt glömmer, nämligen att republiken,
trots alla sina brister, inte har några
motståndare, som är vuxna uppgiften att ersätta den
med ett nytt system. Tredje republiken har
dock så mycket på sin kreditsida, att man nog
kan ge Vinde rätt i att republiken inte endast
kommer att överleva 1940 års katastrof utan
också i det rätta ögonblicket kommer att finna
de rätta ledarna. Victor Vindes bok ger
måhända uttryck åt en viss bitter besvikelse. Men
den är framför allt ett vittnesbörd om kärlek
till Frankrike. ”Det franska folket”, skriver
Vinde, ”har uträttat stora ting i
världshistorien, den franska nationen har frambragt stora
män och rika kulturvärden. Någon har sagt,
att Europa utan Frankrike inte är Europa
längre. Den uppfattningen delar författaren.”
Bo Enander
507
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
