Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Grupp inför det tragiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRUPP INFÖR DET TRAGISKA
Nej, ni trampade mig inte alls. Ja, det är trångt
och obekvämt på spårvagnarna nästan alltid.
Har ni lagt märke till att vissa linjer alltid är
överfulla? Jag åker spårvagn rätt mycket. På
fyrans linje, till exempel, har jag faktiskt
studerat själva åkandet ingående. Det finns
många iakttagelser att göra i detta fall. Bland
annat har jag konstaterat att det finns
civilpersoner som inte gör annat än åker
spårvagn. Det är äldre, svartklädda eller åtminstone
mörkt klädda damer — eller om ni tillåter
uttrycket: käringar. De åker jämt. De har stora
svarta väskor, oftast av vaxduk eller liknande,
eller svartmålade korgar i händerna. Ta inte
detta som en kritik eller ett bedömande av
deras personer, deras väsen, om jag får
uttrycka mig så, utan som en spårvagnsresenärs
subjektiva och spridda iakttagelser, som
kanske inte ger sammanhangen full rättvisa. Min
bestämda uppfattning är emellertid den, att det
mycket ofta är samma personer med samma
korgar och samma malpulverlukt i kläderna.
Man tycker helt logiskt, att när de åker så
ofta så skulle malpulverlukten, naftalinoset
— eller min herre kanske föredrar att jag
säger doft? — gå ur kläderna. Min frågande
teori är denna: Är det tänkbart att de strör på
sig malpulver varje gång de går ut för att åka
spårvagn och när de stiger av vid någon
hållplats för att vända ooh fara tillbaka?
Detta sades i hjärtlig, låg, inte alls belärande
ton, men vårdat, distinkt, klart. Ögonen såg
snälla ut och verkade inte vara en kverulants.
Krilon fick genast intresse för den personlighet
han mött och sade:
— Ja, det är märkvärdigt vilka iakttagelser
man kan göra om man tittar sig omkring. Vi
rusar nog i allmänhet för hastigt fram och får
inte tid att ta emot och omsmälta alla intryck
som faktiskt öses över oss. Det är därför större
städer blir så tröttande. Vi blir överlastade,
kringvärvda av bilder, av ting och rörelser som
vi inte hinner sortera, placera, ordna, rensa.
Det är som blåbärssylt med riset kvar i: det
är gott på tungan, ifall man tycker om
blåbärssylt, men besvärligt att svälja ifall man
har motvilja för att äta blåbärsris.
Främlingen blev tydligen omedelbart
intresserad av Krilons person, av hans lugna och
värdiga sätt att vara och tala, av hans ansikte
och typ. Spårvagnen de hoppat av hade hunnit
försvinna uppåt Vasagatan och nu stod det en
ny i dess ställe; de måste vänta ytterligare.
— Hovall, sade mannen med en rätt stor
bugning som inte var stor i förhållande till
hans avsevärda längd men i jämförelse med de
bugningar Krilon ibland gjorde.
— Krilon, mycket angenämt.
— Mycket angenämt.
De tryckte varandras händer. Spårvagnarna
slog blå gnistor åt alla håll, men ingen gnista
var som denna. Det var en klar septemberdag.
De gjorde sällskap uppåt Vasagatan. Tio år
tidigare skulle Krilon möjligen varit generad
av sin relativa korthet vad kroppsbyggnaden
beträffar, och det är tänkbart att Hovall skulle
varit det för sin längd och gänglighet, men nu
var det endast saker som de fastslog, bilder
av varandra som de hängde upp i
medvetandets tavelgalleri; tio år senare, nu, 1941, tänkte
de inte på saken därför att livet fyllt dem med
en annan sorts uppmärksamhet.
Krilon hade ärende in i en cigarraffär där
han brukade köpa utländska tidskrifter och
olika sorters piptobak. Han nämnde det. Hovall
böjde sig framåt och neråt på ett sätt som
skulle gett intryck av den slags överlägsenhet
som kan kallas längdöverlägsenhet om inte
hans leende varit så glatt överraskat: han
brukade nämligen också besöka denna affär,
det var egendomligt. Nu var han på väg till
Centralen för att ta emot en bekant som kom
från Göteborg.
— Jag ska kanske tala om vad jag gör,
sade han. Han som kommer ska bli min
verkmästare, om man vill kalla det så, han är en
525
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
