Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Grupp inför det tragiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRUPP INFÖR DET TRAGISKA
brygga mellan dem skulle brista. Hovall
visslade nästan ljudlöst på någon melodi.
— Jag följer med in, jag hinner gott, sade
han.
De tog några steg mot dörren.
— Var så god, sade Krilon och gjorde en
gest.
— Å, var så god, sade Hovall och gjorde
också en gest. De kom in i alla fall.
Damen bakom disken kände igen dem båda.
Hon bredde både i bokstavlig och symbolisk
mening ut sitt lager framför deras ögon och
händer. Krilon plockade åt sig Times’ litterära
bilaga, Manchester Guardian, Le Journal och
Berliner Tageblatt.
— Jag tittar lite här och där, sade han till
Hovall, man får ett slags bild av världen på
det sättet.
— Och något att röka? sade damen.
Han skulle ha piptobak, men var tveksam
och ville välja lite.
— Och fabrikörn?
Fabrikörn liknade i detta ögonblick en
teolog som av ideella skäl blivit fritänkare:
vänligt kritisk. Det vilade kanske något naivt över
hans person, över hans ansikte, hans
långsamma rörelser. Han plockade åt sig
Ham-burger Fremdenblatt, Vossische Zeitung,
Cor-rière della Sera och bläddrade i de andra
tidningarna och tidskrifterna som låg framför
honom i tre rader som en snabbt utlagd
kortlek.
— Man borde egentligen kunna ryska, sade
han till Krilon.
Krilon tog ett paket Golden Bird’s Eye.
— Jag rullar cigarretter ibland, sade han.
— Jag röker inte, svarade Hovall —
ursäktande —; det beror på min verksamhet.
Jag snusar, i näsan, det är mindre eldfärligt.
Han tog upp en silverdosa och fick den fylld.
— De säger att det kan samlas här till slut,
i kaviteten här oppe, sade han och pekade på
sin panna. Så att det kan bli ett slags
förgift
ning eller förstoppning av snuset. Men jag
tycker om det i alla fall.
Hans näsa var rätt stor och tydligen rymlig.
Krilon föreställde sig hur det skulle vara när
han nös — med den långa kroppen. Hovall
stoppade emellertid ner dosan utan att snusa.
— Det blir sånt oväsen, sade han och log
åter sitt ursäktande leende. Jag snusar mest på
verkstan och hemma. Ni tycker kanske det är
en otrevlig vana? Att snusa?
Han frågade Krilon om detta; och Krilon
svarade, också med ett leende:
— Å, inte alls. Och själva ljudet av en
nys-ning behöver ju inte vara obehagligt.
— Ja, jag brukar alltid vända mig bort, så
att själva luftströmmen inte rör vid någon,
förklarade Hovall ganska omständligt. Och jag
trivs med det.
De stod utanför igen.
— Jag har mitt lilla kontor här borta på
Klarabergsgatan, alldeles ovanför
Drottninggatan — jag bor på Drottninggatan —, talade
Krilon om.
— Det är märkligt, högst märkligt, sade
Hovall och betraktade tankfullt
Järnvägsparkens Nils Ericson-staty. Jag har också min ena
verkstad, den norra, den uppländska, som jag
brukar kalla den, på andra sidan
Drottninggatan, fast som sagt på Mästersamuelsgatan.
Tillvaron är synnerligen märklig. Det är
egendomligt att vi inte har råkats förut.
Krilon tyckte också, att det var märkvärdigt.
Han kände att de borde ha träffats för länge
sen; och han kände samtidigt en stigande
glädje, en varm tillfredsställelse över att ha
mött denne man. De gick några steg framåt.
— Egentligen hinner jag följa er ända opp
till Continentals hörna, sade Hovall. Tåget
kommer inte förrän om drygt tjugu minuter.
Han tittade på klockan, en ordentlig rova
av silver. Djupt intresserad av detta tåg, som
inte alls angick honom, kastade Krilon en blick
på sitt armbandsur.
527
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
