Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Grupp inför det tragiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
— Det var mycket vänligt av er, sade han.
De gick en bit.
— Egentligen skulle jag ha blivit arkitekt,
meddelade Hovall. Men så kom jag att syssla
med resor, jag tänkte faktiskt bli upptäckare.
Tycker ni det låter underligt? Men har ni tänkt
på att nästan varenda mänska är uppfinnare
av något slag, man uppfinner de mest skilda
saker, och uppfinningarnas antal har stigit
oerhört, medan det däremot råder brist på
upptäckare. Nog för att folk reser, och reser
långt, men de kommer tillbaka tomhänta, om
man inte räknar några krukor, några skinn
eller elefantbetar eller böcker, stenar, inskrifter
eller några geografiska linjer kring eller genom
ett område som förut varit blekt, ja rentav
vitt på kartan. Sånt har naturligtvis sin
betydelse, det är klart, jag vill inte förneka det,
Framför allt har det kanske sin betydelse
därigenom att de nyupptäckta folken upptäcker
oss, det vill säga: upptäcker den sortens folk
som samlar streck på kartan. Men har ni tänkt
på hur ytterst sällan det görs verkliga
upptäckter? Jag kan inte gå närmare in på det
nu (de hade gått förbi Centralposten och
stannat i hörnet av B ryggargatan). Det gäller,
enligt min mening, att upptäcka det
främmande, det förut obefintliga folkets inre glans,
dess rent själiska säregenheter, den form
strömmen av godhet och strävan till godhet tagit
genom deras själar. Nej, nu måste jag nog
vända.
— Jag kan gå med tillbaka en bit, sade
Krilon. Jag har gott om tid.
Över dem, kring dem: denna klara dag. Man
måste tänka på guldgult löv i kylig sol och
glittrande eller stilla septembervatten;
städernas plötsliga friskhet den tidiga hösten.
— Det blev inte av–––-det blev möbler, sade
Hovall förkortande. Någon gång ska jag––––
jo visst, vi måste träffas — ni måste bli bekant
med Minning!
Hans idé var färdig:
— Har ni något emot att träffa honom nu?
Om ni inte har mycket bråttom?
Krilon hade med ens, vilket han inte skulle
trott själv en timme tidigare, ofantligt gott om
tid. Tiden var med ens en lugn, bred ström
som han ägde efter behag, ett hav som han
kunde använda till vad som helst, att se på,
att segla på. Han hade heller ingen
villaspekulant som väntade just nu — åtminstone ingen
som det var viktigt att träffa. Vid sin nya
bekantskaps sida stod han utanför spärren och
såg mänskorna, mer eller mindre göteborgare,
komma ut genom den och lyfta ansiktena mot
Stockholm.
En av de många var Minning. Det var en
tjock och stor karl med runt ansikte, närmast
barnsligt, och med vakna ögon och kraftig
röst, som han emellertid (upptäckte Krilon
snart) använde med sparsamhet.
Hovall presenterade och de bugade sig för
varandra. Minning ställde ner sin lilla väska
och sträckte fram en stor men rätt vacker
hand, en känslig hantverkarhand, och lyfte
på sin hatt. Det satt en liten fjäder i hatten,
den var lätt alpisk.
— Tackar, sade han.
— Vi träffades alldeles nyss, förklarade
Hovall. Herr Kri — herr Krilon var vänlig
nog att bli med. Jag föreslår att vi äter en
bit nånstans.
Krilon hade fortfarande så gott om tid som
någon mänska kan ha. De tre männen satt på
en restaurang, och alla hade de känslan av
att detta var ett viktigt möte, möjligen deras
livs viktigaste. Ändå var det svårt att komma
i gång.
— Egentligen brukar jag inte förtära sprit
mitt på dagen, sade Krilon.
— I själva verket händer det mig nästan
aldrig, sade Hovall och såg forskande på
Minning, som inte yttrade sig i denna fråga förrän
snapsarna stod på bordet framför dem.
— Sant att säga har jag i det närmaste lagt
528
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
