Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: Minnen av Karl Otto Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK BÖÖK
pade ekonomiska förlusten ibland blev mindre
än vad man på förhand fruktade; det har
kanske också förekommit att vad som
planerades som välgörenhet i det långa loppet visade
sig vara en någorlunda försvarlig affär — men
är inte detta också ett vittnesbörd om det goda
omdömet och yrkesskickligheten? Författaren
lämnad åt sig själv skulle ha kommit sämre
från det, och har sällan haft skäl att beklaga sig.
När Heidenstam den 6 juli 1909 firade sin
femtioårsdag, var Karl Otto Bonnier och hans
hustru med bland de inbjudna gästerna, och
vid middagen, som åts i parken på Naddö,
höll han ett tal för den store diktaren. Jag
minns att det var ypperligt, att det framfördes
med en hjärtlighet och värme, som inte hade
något med konventionella fraser att göra; man
kände, att förläggaren också var deh trofaste
vännen. Karl Otto Bonnier var ingen gammal
man den gången, hans vackra röst hade klang,
gestalten, som tidigt böjts över skrivbordet,
var ståtlig och hög; men det var första
tillfället då det slog mig, att det redan kommit
något patriarkaliskt över hela hans väsen, något
av ålderns visdom och ro. Han stod säkert på
sin mark, det fanns inte skymten av förhävelse,
men hans uppträdande fick, utan att han
eftersträvade det, ett slags myndighet. En sådan
värdighet är hos många vunnen på tankens
väg, den är en frukt av den klarnade
eftertanken; hos Karl Otto Bonnier, som helt och
hållet präglades av det praktiska arbetet, som
näppeligen var någon filosofisk natur, hade
den vuxit fram direkt ur erfarenheten, ur livets
prövningar och konflikter, ur den trygghet som
bevisad duglighet och oavlåtliga
framgångsrika mödor skänker. Han representerade det
lugnt självmedvetna borgardömet. Hade han sin
tidsålders begränsning och ensidighet — ingen
av oss undkommer dem — så hade han också
dess dygder.
Hans tal visade inte bara den klara blicken
för Heidenstams dimensioner som konstnär,
utan också ett sinne för hans nationella
förkunnelse, som en smula överraskade mig, ty
jag var van att räkna Karl Otto Bonnier till
den radikala åttiotalsfalangen — många i dess
leder betraktade patriotismen med misstro.
I själva verket hörde Karl Otto Bonnier till
de fördomsfria, som växte ut över de trånga
partimotsatserna och fick en bredare,
tolerantare syn på det andliga livet; om det inte
skett, hade inte det Bonnierska förlaget kunnat
ledas i den rätta andan, det skulle ha skrumpnat
samman inom åsiktsförskansningar. Det är
betecknande, att Sven Lidman kände sig hemma
inom det Bonnierska förlaget, även då hans
politiska och religiösa trosbekännelser fick en
mycket extrem prägel, som inte hade något
gemensamt med den åttiotalsanda, vari Karl
Otto Bonnier hade sina rötter. Vid flera
tillfällen förklarade Karl Otto Bonnier också, att
en förläggare enligt hans mening inte hade att
utöva någon censur. Det var inte bara taktik
och affärsklokhet, det svarade också mot en
naturlig tolerans och en vidsynthet, som fanns
i Karl Otto Bonniers väsen, oberoende av hans
egna, ofta energiskt omfattade ståndpunkter.
Man tar nog inte miste, om man förmodar,
att denna tålsamhet utvecklades hos honom
genom de historiska studier, som han bedrev
under de senare decennierna av sitt liv, då han
skrev förlagets och familjens krönika. Det är
ett alldeles ypperligt verk, sakligt, flärdfritt,
gediget, fullt av goda omdömen och kloka
reflexioner; det är inte många hedersdoktorer,
som burit doktorshatten med lika obestridlig
rätt som Karl Otto Bonnier. Den relativism,
som föds ur den lugna överblicken av
tidsidéernas eviga metamorfoser, motverkar alltid
fanatismen och fariseismen — åtminstone
borde den göra det — och hos den åldrande
Karl Otto Bonnier spårade man tydligt denna
relativism. Den fick hos honom ett spontant
och okonstlat uttryck i den välvilja han var
i stånd att visa även mot oliktänkande.
538
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
