Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: Minnen av Karl Otto Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINNEN AV KARL OTTO BONNIER
På den punkten känner jag det som en plikt
att bära ett vittnesbörd, ty jag hörde knappast
någonsin till Karl Otto Bonniers
meningsfränder, och det saknades inte anledningar till
slitningar och konflikter. Sin ungdoms
brinnande kärlek till Strindberg blev han
obrottsligt trogen, och under fejden mellan
Strindberg och Heidenstam år 1910 tog han
instinktivt parti för den förre, som han ansåg
misskänd och underskattad — att det däri inte låg
ovilja mot Heidenstam, och att Strindbergs
förlöpningar mot nittiotalsförfattarna upprörde
honom, behöver väl knappast sägas. Men när
jag i en essaysamling, som gavs ut 1910, ville
ta upp en artikel, som jag skrivit till
Strindbergs sextioårsdag, och som uttryckte en del
av den konservativa, moraliska humanismens
motvilja mot den Strindbergska författartypen,
så gjorde han i ett brev invändningar mot
njuggheten och orättvisan, och resultatet blev
att artikeln ströks. Jag var missnöjd med
inblandningen, och följden blev att jag vände
mig till en annan förläggare med min nästa
bok, där Strindbergsartikeln fick sin plats;
detta i sin ordning väckte Karl Otto Bonniers
förtrytelse, och i ett allvarligt brev
karakteriserade han mitt uppförande som otacksamt.
Det är sällsamt att nu se tillbaka på den så
kallade Strindbergsfejden, för oss liknar den
en storm i ett vattenglas, men den gången hade
vi faktiskt intrycket att vågorna gick skyhöga.
Jag har ingenting att högfärdas över, och nog
skulle jag velat angripa problemen annorlunda
nu, men jag läser Karl Otto Bonniers långa
brev med rörelse och en viss tillfredsställelse:
nu ser jag, hur mycken moderation och
klokhet det ingick i hans hållning, det finns inte
ett bittert eller överilat ord, och vi skildes som
vänner; slutorden i ett brev lydde: ”Även utan
att vara Er förläggare skall jag i framtiden
alltid glädjas åt den framgång som kan komma
Er och Edra böcker till del.”
3
Det blev heller inte något fullständigt eller
definitivt avbrott i mina förbindelser med
Albert Bonniers förlag; även när jag företrädde
åskådningar och utvecklade ståndpunkter, som
måste vara Karl Otto Bonnier fullkomligt
främmande, blev mina böcker gästfritt mottagna
och fördomsfritt bedömda. Det kan förtjäna
anmärkas, att inte bara min ”Resa till
Fried-richsruh” 1930, utan också ”Resa till Saar och
Paris över Elsass” 1935 kom ut hos Bonniers;
ty det hör till karakteristiken av Karl Otto
Bonnier som förläggare. Ja, det skall räddas
från glömskan, att till och med en skrift, som
jag år 1933 skrev om det nya Tyskland, i
princip hade blivit accepterad, ehuru den sedan
likväl kom att ges ut på ett annat förlag. Så
fjärran stod Karl Otto Bonnier från trång
fanatism, så konsekvent höll han fast vid
åttiotalets liberala lära om yttrandefriheten.
En dag i mitten av tjugutalet — det bör ha
varit 1925 eller 1926 — besökte jag honom
på hans kontor vid Sveavägen i sällskap med
överrabbinen doktor Ehrenpreis och herr Ernst
Blumenthal, båda övertygade zionister. Syftet
med audiensen var att försöka vinna Karl Otto
Bonniers mäktiga stöd åt det judiska
uppbyggnadsarbetet i Palestina; mina resor och
erfarenheter i det östliga Europa hade för
länge sen fört mig till den övertygelsen, att
den judiska frågan inte kunde lösas annat än
genom förverkligandet av en judisk
nationalstat, och det ansågs att jag som icke-jude
och kristen skulle kunna avge ett vittnesbörd
som gjorde intryck. Men på denna punkt var
Karl Otto Bonnier orubblig, vänlig och
välvillig i form, men hård som stål. Han önskade
inte stödja den judiska nationalismen. Han
kände sig inte som judisk patriot; han kände
sig som svensk. Med varje fiber i sin varelse
var han förbunden med det land, där hans
släkt i generationer arbetat och verkat, i vars
kulturella liv den gjort en outplånlig insats;
539
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
