Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: Minnen av Karl Otto Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK BÖÖK
där, och ingen annanstans, öppnade sig fälten
för hans mecenatskap och hans offervilja. Han
talade värdigt och utan alla överord; han
imponerade både på mig och på mina zionistiska
vänner. Ty ingen kunde sätta i fråga hans
hjälpsamhet, hans personliga
samhörighetskänsla med stamförvanterna — både förr och
senare gav han många bevis på det —; endast
när filantropien fick en politisk innebörd, som
stred mot hans idéer, vägrade han ståndaktigt.
Doktor Ehrenpreis och herr Blumenthal,
bergfast övertygade om att den judiska
assimileringstanken var en illusion ur det förflutna,
dömd att gå under i en nära framtid, kände
utan tvivel lika starkt som jag att Karl Otto
Bonnier utgjorde det levande beviset på att
assimilationen i lyckliga individuella fall och
under gynnsamma omständigheter kunde
förverkligas.
För mig var det i grunden ingenting nytt;
men från en ny sida lärde jag känna Karl Otto
Bonnier, när han i februari 1933 kom ner till
Lund för att fira den Lindstedtska
universi-tetsbokhandelns hundraårsfest. Han rörde sig
där i kretsen av bokhandlare och yrkesmän
— ”sortimentare” hette det på hans trevligt
gammalmodiga språk — och i denna miljö
slog det patriarkaliska draget i hans natur ut
i full blom. Han var jovialisk och hjärtlig,
vältalig vid bankettborden och språksam vid
sam-kvämen; hans oerhörda sakkunskap, hans
enastående minnesgodhet firade den ena triumfen
efter den andra, han hade provinsens
förhållanden på sina fem fingrar, han kände de
lundensiska traditionerna så väl att man
förbluffades. Han berättade hur Lund såg ut på
1870-talet, då han kom dit som en helt ung
man för att sätta sig in i det praktiska yrkets
villkor, han skildrade ypperligt Philip
Lindstedt, som väckt hans beundran, och han
erkände att han rodnat av stolthet, när den
framstående bokhandlaren bjöd honom ut på
ett av stadens näringsställen och lade bort
titlarna med honom. Interiörerna från det
gamla Lund kunde han ge en sällsynt
åskådlighet, ty som god son hade han flitigt
redogjort för upptäcktsresan i brev till sina
föräldrar, och dessa dokument hade han nu sökt
opp i familj earkivet och läste opp stycken
därur. Det var en förtjusande kväll, och jag
tror alla närvarande blev överens om att det
var Karl Otto Bonnier som skapade
stämningen. Framför allt berodde det på att han
var så naturlig och omedelbar, det var
ingenting nedlåtande och ingenting spelat i hans
deltagande och hans livliga intresse: han
trivdes själv, och därför var han medelpunkten
för trevnaden. Han älskade sitt arbete, han
tyckte om bokhandlarna, han förstod deras
verksamhet i varenda vrå, han visste var skon
klämde. Han, som visade så mycken förståelse
för de geniala fantasimänniskorna och
söndagsbarnen, fann sig i grunden kanske ännu bättre
till rätta bland de anspråkslösa
arbetsmänniskorna och vardagsexistenserna. Det fanns
inte en gnista förnämt högmod hos den
mäktige och rike storborgaren; som flitig arbetare
var han född demokrat. Sjuttiofyraåringen var
så frisk och obruten, att man häpnade; jag
minns ett ord, som han fällde under kvällens
lopp: ”Rastar jag, så rostar jag.”
Minnet av Karl Otto Bonniers besök i Lund
är nog det allra vackraste jag har av honom.
Han var gäst i mitt hem, och jag erinrar mig
hur hans ögon gick opp i det stora biblioteket:
han tyckte verkligen om att se många böcker
kring sig, och jag tänkte att just i det goda
leendet röjde han hemligheten av det
Bon-nierska förlagets framgångar. Eljest var det
naturligtvis oförgätligt med den praktfulla
festen vid hundraårsjubileet 1937; det blev
en ståtlig officiell manifestation av förlaget
Bonniers betydelse för svensk kultur, och
Karl Otto Bonniers gestalt fick där en verklig
grandezza. Men därom kan så många andra
berätta. För mig har de intimare lundensiska
540
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
