Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stig Ahlgren: Beredskapstanken hos Hjalmar Gullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STIG AHLGREN
Nu kan vi samla oss till en datering. Det
fanns en tid, då det slarvades med vapenvården
och gravrosten tärde på själva försvarsviljan,
då på fredsmötena höjdes parollen ”aldrig
mera krig!” och en svensk beväring såg ut
(och kände sig) som en Pelle-Jöns. Den tiden
var slutet av 1920-talet, då Hjalmar Gullberg
debuterade med bland annat de två första av
de citerade ”beredskapsdikterna”. (”Postering”
står i ”Sonat” från 1929.) Man märker också
att den sista raden i den sista dikten anknyter
till en då aktuell boktitel, Remarques ”På
västfronten intet nytt”. Men lika litet som Hj almar
Gullbergs tre dikter har att göra med de
blodiga upplevelserna från förra världskriget, med
lika liten rätt låter de sig, trots allt tal om
inre front och andlig värnplikt, infogas i vår
aktuella till upprustning, krigsfaror och
nationell självhävdelse i ödestid knutna så kallade
andliga beredskap. Gullberg är i själva verket
kristen pacifist. Han skänkte det akademipris
han erhöll förra året till Finland, men kriget
där borta lockade honom inte att stränga sin
lyra, fast i vintras varenda bildad, skrivkunnig
person på den svenska parnassen rimmade
Salla med Thermopyle, så gott det gick. Mot
slutet av sommaren 1940 skrev däremot
Gullberg (i BLM) med en viss blid sälta, som
kanske gått allmänheten förbi:
Kanoners eld och flygares dåd
må finna en annan tolk.
Jag tackar i år för den sommar,
som skänktes av nåd
vårt folk.
Det förvånar inte, ty Gullbergs fältherre
heter Gud, en odogmatiskt fattad gudomlighet
med drag både av indiskt naturvidunder och
sublimt tankspridd matematiker, en Gud med
ansiktet dolt av en logaritmtabell, där vår lilla
vintergata hittas någonstans i ett tal på sjätte
eller sjunde decimalen. Så väldig är den
him-melskupa som svänger sig över Gullbergs
poetiska universum att en sammanblandning av
poetens meditationer över vårt öde i dessa
sublima sammanhang med dagens ambitiösa
pladder i folkförsvarsfrågan närmast ter sig
frivol. Frivol men nog så naturlig, när man
inte delar skaldens upplevelser, inte är
upptagen och invigd i hans religion, och inte med
honom vågar säga: tant de bruit pour une
omelette!
Men detta får lov att vara detta. Och det
finns, trots att inledningsdikten till hans vackra
versurval av 1939, ”100 dikter”, på tre
åtta-radiga strofer rymmer följande aktuella termer
och uttryck: packning, skyttegrav, kasern,
övningsplats, strid, värnpliktstid, order, marsch
och revelj, absolut ingen chans att affischera
Gullberg som dagsprofet. Han är mystiker och
pacifist. Inget att göra åt saken. Det är så.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
