Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stig Ahlgren: Beredskapstanken hos Hjalmar Gullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEREDSKAPSTAN KEN HOS HJALMAR GULLBERG
och för beredskap i sinnevärlden på gränsen
till det eviga och outsägbara, ur fältlivet, ur
världskrigets föreställningskrets, och roade sig
med att ta soldatinstruktionen och
exercisreglementet på allvar. Ty de tre citerade dikterna,
”Kallelse”, ”Värnplikt” och ”Postering”, vilka
genast kom att bilda kärnan i skaldens anseende
som lyrisk begåvning och framtidsman, skrevs
i samma veva som den socialdemokratiska
regeringen lyckades genomdriva sitt
avrust-ningsprogram. Och de var knappast tänkta
som en protest mot försvarspolitiken. Att
sjutton regementen drogs in, varav flera från
Gustav II Adolfs tid, torde inte märkbart ha
oroat den kvicke flanören från Lund. Men med
det sjätte sinne för vardagliga, gärna föraktade
och inopportuna klichéers poetiska
gångbarhet, som redan då var Hjalmar Gullberg eget,
insåg han samtidigt att här var något att göra
för en skald som höll på att forma sin stil.
Det militära allvaret fanns 1926 till salu för
realisationspris. Beredskapsandan hade kommit
på övergångsstat och fick se sig om efter nya
verksamhetsfält. Svensken hade just då, när
tändstickorna började skjuta i höjden och
Briand snyftande föll i Stresemanns armar,
dymedelst bekräftande Locarnoavtalet från
1925, ingen användning för krigarpatos i
verkligheten. Gränser var inte till för att värnas
utan för att suddas ut. Och liksom Gullberg
med fördomsfri talang förstod att skatta
vardagslivet, pressen, teatern och den moderna
reklämen på ihåliga slogans, som han fyllde
med en frätande massa av gyckel och satir,
tog han sig också för att experimentera en
smula med de militära dygderna och
stämningarna från ärans fält. Han hällde nytt vin
på gamla spruckna läglar. Han fick fram en
ny poetisk stil, en ny raffinerad bouquet:
Gullberg, årgång 1927.
1927 arbetade rustningsindustrierna för halv
maskin och efter hand, tänkte man sig, skulle
maskinen tystna, den sista kanonen smidas,
blomstersmyckas och rullas in på det stora
museet för mänskliga misstag. Kriget var
impopulärt och skildrades i floden av
krigs-böcker, som sprang i dagen under dess år,
som helvetet på jorden, iscensatt av halvgalna
statsmän och korkade officersklickar. Utan att
gå till roten med det onda iakttog man en
allmän, humanitärt irriterad och upphöjt
intelligensaristokratisk hållning till kriget. Detta var
en dumhet men själv var man klok. Det var
ett våldsdåd, men själv hade man hjärtat på
rätta stället. I denna mylla av passiv
självgodhet låg fröna till nästa världsdrabbning
redan nedbäddade.
Med den menige soldaten förhöll det sig
annorlunda. Han blev Människan med stor
bokstav, där han vilade i graven under
Triumfbågen. Han hade varit insatsen i spelet vid
Verdun, blodsoffret vars lidandeshistoria fann
sin enda motivering i omöjligheten för
människan att någonsin mer sätta krigsmaskinen
i rörelse. Soldaten fanns alltså vid denna tid,
då Gullberg debuterade, som en allmängiltig
symbol, överskuggande alla andra symboler
i samtiden. Den okände soldaten, denne ancien
combattant med framtiden dold i sina trasor,
var kanske den vackraste bild man kunde finna
för ovärldslig vaksamhet, för leda vid den
materiella kulturen och bittert resignerad tro
på fredlig samlevnad quand mème. Det var
i detta skick han övertogs av Hj almar Gullberg
vid en tidpunkt, då de stora moderna
soldatstaterna ännu inte hunnit avslöja sig som ett
hot på allvar mot Locarnopaktens Europa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
