Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: En amerikansk poet - Anmälda böcker - MacLeish, Archibald, A Time to Speak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN AMERIKANSK POET
”private speech” ställer han en ny poesis
”public speech”. Han anser att betydelsen av
poesi sådan som Yeats’, Eliots och Pounds
framför allt består i att den återvunnit detta
allmängiltiga uttryckssätt. De har brutit med
föreställningen om poesien som ”en sorts
kostymbal för omogna romantiker” och det
finns hopp om dess återinsättande på den plats
som tillkommer den i den aktuella världen.
MacLeish tecknar i sammanhanget en dråplig
karikatyr av den föråldrade poettypen, enligt
adertonhundratalets populära föreställning om
Skalden som en ovärldslig svärmare, en
otill-räknelig bohem, en yngling med flickögon,
bortkommen och hjälplös i den brutala
verkligheten: en sannerligen löjlig och patetisk figur
som efterföljare till Dante och Milton.
”Han skulle inte ha betraktat sig som skald
om han hade sett och förstått smältugnarna
och kolgruvorna och de svältande barnen i
Midlands, ty hans konst tillät honom endast
att se stjärnor och jungfrubröst och
renhjärtade kungar och aprilblomster och idylliska
insjöar och andra land och klarare solar. Och
dock hade hans föregångare i Grekland och
Rom skrivit mycket litet om blommor och
månar och jungfrur. I stället hade de skrivit
om regeringar och regenter, om krig och
politik, om kärlek (alla former av kärlek), om
gudar (alla slags gudar), om döden (många
olika slags död). De hade företrätt sin tid. De
hade ställt och besvarat sin tids mest
djupgående frågor. De hade vetat mer om sin tid
(och inte bara om dess ande utan om dess
ekonomi och politik) än dem de levde ibland.
De var världsligt dugliga. Deras poesi var
public speech.”
Orsakerna till att adertonhundratalspoeten
vansläktades må ha varit många och
komplicerade; men världen förändrades kring honom
och han blev lämnad kvar med sin retoriska
lyrism och sina poetiska standardämnen. Han
alstrade verklighetsflyende poesi för svärmiska
kvinnor, men han blev inte tagen på allvar av
sin tids män, vilket han var medveten om och
led av. Emellertid har den möderne poeten
eftertryckligt revolterat mot denna
karikatyrskald och vänt sig ifrån detta slags poesi.
MacLeish anser sig berättigad till antagandet
”att det bästa i modern poesi hör hemma i den
värld vi lever i så som ingen annan poesi har
gjort det på många, många år”. Han väljer
Yeats som exempel:
”Yeats’ senare poesi är en poesi för världen.
Det är den första engelska poesi på ett
århundrade som vågat återinträda i världen. Det
är den första poesi i England på mer än ett
århundrade som åter gör dikten till en
handling i världen. Det är den första poesi under
generationer som kan kasta en skugga i solen
av verkliga ting: mäns liv, mäns vilja, mäns
framtid. Med Yeats blir poesien ett instrument
som förmår sysselsätta hela medvetandet, alla
kunskaper, alla resurser. Den som skriver som
Yeats behöver inte låtsa sig okunnig i världen,
behöver inte spela främmande för sin tid,
behöver inte irra sörjande genom en ändlös
vindskammare med stjärnljuset klingande på taket.”
Vidare undersöker MacLeish poesiens
möjligheter att träda i förhållande till vår tids
sociala revolutioner. Poesien är en konstart
och lyder som sådan under sina egna lagar.
Den är intet instrument för trosdeklarationer
eller propaganda. Poetens ofrånkomliga
förpliktelse är förpliktelsen mot sin konst; att
svika den, om också av aldrig så höga motiv,
är likafullt svek. Vad poesien som konstart
kan ge definierar MacLeish som en
organisation av erfarenhet i egenskap av erfarenhet,
för att intränga i denna erfarenhet och
klargöra dess verkliga innebörd. Det finns inga
erfarenheter som speciellt lämpar sig för poesi,
utan alla lämpar sig: alla upplevelser som för
sin intensitet kräver den lyriska intensitetens
verkningsmedel. Poesien kristalliserar den i sin
omedelbara, oförmedlade häftighet
otillgängliga upplevelsen, avklarnar den, gör den möjlig
att överblicka och bedöma.
4 BLM 1941 VII
561
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
