Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
BREV FRÅN LONDON
Bland alla de olyckor och sorger som
orsakats av kriget, måste Virginia Woolfs
tragiska död ha kommit som en personlig
chock även för många som endast kände henne
genom hennes författarskap. Ty att läsa hennes
böcker var att dela med henne det slags
livs-upplevelse som man vanligen endast erfar i de
stunder av skärpt intensitet och förståelse som
ge verkligt innehåll åt förhållanden människor
emellan. Detta betyder kanske helt enkelt att
hon var en poet — en poet som föredrog att
skriva sin poesi i form av skönlitterär prosa.
Men jag tror att det inte desto mindre är sant
att ingen kunde läsa henne utan att känna
trycket av hennes personlighet eller slå igen
någon av hennes böcker utan en känsla av att
ha dragits in i en intim sfär av ömsesidig
förståelse och uppskattning. Jag har ofta tänkt
att detta förhållande skulle kunna jämföras
med förhållandet mellan de två älskande i
hennes roman ”To the Lighthouse” — ”vilkas
gåva det var att kunna välja ut tingens
beståndsdelar och åter foga dem samman och
skänka dem en helhet som de inte ägde i det
verkliga livet, att av någon scen eller något
möte mellan människor (alla nu borta och
skilda åt) skapa en fast sluten, avrundad
företeelse av det slag som tanken dröjer vid och
kärleken spelar över”. Virginia Woolfs vänner
och de som endast vid sällsynta tillfällen
träffade henne, så som jag av omständigheternas
makt kom att göra, ha förlorat detta stora
till
skott vars förlust det är så svårt och så
smärtsamt att acceptera — hennes fysiska närvaro
med all dess oförgätliga grace och charm,
ljudet av hennes röst, allvarlig och lugn och
dock så snar till skratt, hennes hands gester,
när hon lyfte upp den mot eldskenet för att
ge eftertryck åt en fulländad fras.
Föreställ er, om ni kan, en kvinna med
högvuxen och ståtlig hållning, modellerad som en
gestalt på en prerafaelitisk tavla men utan dess
mjäkiga söthet, en kvinna som kunde ge stil
åt de enkla, omoderna kläder hon nöjde sig
med att bära, ett ansikte som var tankfullt när
det var i vila men ofta log, stora ögon, ena
ögonblicket uppsluppet muntra, i det nästa
begrundande, drömmande, utsökt konturerade
läppar som ofta formade orden för sig själva
innan de gåvo luft åt ett milt ironiskt yttrande,
och smala, uttrycksfulla händer, alltid beredda
att förstärka det talade ordets innebörd. Hon
var både fysiskt och intellektuellt en
aristokrat. Att träffa henne, ja, till och med att se
henne som jag minns att jag en gång såg
henne gående bland barnen vid sjön i Regent’s
Park, var en oförgätlig upplevelse. Men
tydligast ser jag henne, då jag tänker tillbaka,
när hon sitter vid brasan i sitt hem i Tavistock
Square bland gästerna efter middagen, spinner
fantasier över deras svar på hennes frågor
(hon var en outtröttlig och intresserad
frå-gare), på nytt sorterar sina intryck av någon
favoritbok så att lyssnaren får en känsla av
563
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
