Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
att han aldrig förr uppskattat den till dess
rätta värde eller helt enkelt leker med en
härva skvaller som en katt — och med en
anstrykning av malis. Jag ser henne också
i trädgården till hennes lilla villa på landet
nära Lewes, i Sussex, spelande ett spel med
klot eller på väg ut på en promenad
tillsammans med sin bruna spaniel längs
stränderna av floden Ouse, vars lugnt glidande
vatten, som inte långt därifrån når öppna
havet, enligt vad författaren E. M. Forster
berättat mig, aldrig upphörde att fascinera
henne. Det var efter en sådan promenad man
fann henne drunknad. Eller också, i en värld
som nu tycks nästan oändligt avlägsen, stående
i promenoiren på ryska baletten, klädd i en
bredbrättad hatt och en lång, svart kappa och
med blicken fäst på de dansande och deras
fantasivärld, så lik den värld hennes inbillning
skapade för hennes romaner, ”en fast sluten,
avrundad företeelse av det slag som tanken
dröjer vid och kärleken spelar över”.
Virginia Woolf blev ofta misstolkad och
missförstådd av dem som inte kände henne och
som voro okänsliga för hennes verk. För dem
var hon ingenting annat än en högdragen
invånare i ett elfenbenstorn — ”the idle singer
of an empty day”. Och eftersom hon, när
hon var i London, bodde i den stadsdel nära
British Museum som kallas Bloomsbury och
hade vänner där, som också skrevo böcker,
blev hon av dem som frukta och därför hata
sådant, enfaldigt misstänkt för att vara
”high-brow” och ”intellektuell”. Dessa uttryck ha
på sista tiden kommit att innebära så mycket
förklenande, att det är svårt att tänka på dem
annat än som smädelser. Till och med
tidningen Times, som borde ha bättre förstånd,
och dess välkända Literary Supplement
började för några månader sedan en ljum
kampanj mot ”the highbrows” och anklagade
dem, dock utan att försöka definiera vilka
de voro, för att underminera engelsk
littera
turs hälsa och styrka. Anklagelsen var löjlig
och fick på grund av brist på bevismaterial
falla lika slappt som den satts i gång.
Virginia Woolf var naturligtvis highbrow och
intellektuell i den betydelse som måste ges
dessa ord om de skola ha någon mening alls.
Om det låg någonting högdraget i hennes
inställning till livet och litteraturen berodde det
på att hennes värdeskala genomgående var
hög, högre än de flesta människor äro i stånd
att hålla, att hon avskydde vulgaritet — vad
Boileau kallade ”les bassesses de l’åme” —
lösligt tänkande och falskt känsloliv, och på
att hon hade en djup respekt för kunskaper
och för övrigt själv var en vetenskapsman av
icke ringa betydenhet. Det är sant att den
värld hon skildrade i sina romaner
begränsades till det lilla skikt av engelsk högre
medelklass där hon var född och kände sig
hemma, en liten värld där en civiliserad
tillvaros behag kunde odlas och njutas i en
atmosfär av kultur och ekonomisk trygghet.
Hon behövde aldrig arbeta för sitt uppehälle,
att skriva var för henne alltid en glädje,
aldrig en hård nödvändighet. Men det vore
absurt att beklaga detta som en begränsning
eller att begära att hon skulle ha vidgat sin
erfarenhets gränser och skrivit till exempel
proletärromaner. Hon visste vad hon kunde
göra, och det hon gjorde, gjorde hon ytterst
väl. Det var i själva verket hon som vidgade
läsarens erfarenhet genom att öppna deras
ögon och inrikta deras sinnen på nya syner
och ljud och nya förhållanden mellan tingen.
Det känns tillfredsställande att höra, att
hon hann fullborda en roman innan hennes
andes utsökt avbalanserade mekanism gav
vika. Jag har inte sett boken, som i skrivande
stund just gått till trycket, och vet ingenting
om den mer än titeln, ”Between the Acts”,
och att handlingen omfattar en enda
eftermiddag vid ett lantligt festspel. Hittills har
nästan varje ny bok av Virginia Woolf
inne
564
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
