Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÄN LONDON
hållit en överraskning — vanligen en teknisk
överraskning — det är möjligt att även
hennes sista bok gör det. Men jag kan knappast
tro att den i fråga om skönhet och pregnans
överträffar ”To the Lighthouse” — enligt min
mening hennes mästerverk — eller i fråga
om renhet och poetisk intuition ”The Waves”.
Två saker hoppas jag: att hennes biografi
kommer att skrivas av hennes vän E. M. Forster,
som nyligen höll en gripande
minnesföreläs-ning över henne i Cambridge, och att en
volym brev av henne skall publiceras — hon
var den mest strålande och roande
brevskrivare. Hennes brev skulle inom parentes sagt
genom att avslöja hennes intressens och
förbindelsers förvånande räckvidd kullkasta alla
teorier om att hon levde bland molnen i ett
elfenbenstorn eller satt fängslad i ett slags
intellektuellt koncentrationsläger vid namn
”Bloomsbury”.
För den som endast känner dem genom
deras verk kan det synas egendomligt att
Virginia Woolf och Hugh Walpole voro vänner,
ty det skulle i sanning vara svårt att
föreställa sig två mera olikartade författare. Men
när jag såg tillkännagivandet av Hugh
Wal-poles död, vilken så snart följde på Virginia
Woolfs och var lika oväntad som hennes,
mindes jag att det var i hennes sällskap som
jag första gången träffade Hugh Walpole. Det
låg i själva verket ingenting egendomligt i
att de stodo på intim fot med varandra, man
accepterade situationen utan vidare. Det
verkade lika naturligt som det faktum som
meddelades mig häromdagen av T. S. Eliot —
att Hugh Walpole hade varit ytterst vänlig
och hjälpsam mot honom i början av hans
bana och fortsatt att visa ett livligt intresse
för Eliots författarskap så länge han levde.
Hugh Walpole hörde inte till någon klick.
Hans hjärtliga väsen och äkta entusiasm för
litteraturen kom honom att känna sig hemma
i litterära kretsar som andra skulle betrakta
som varandra uteslutande. Han var kort sagt
en typisk litteraturens tjänare, och för sina
”tjänster åt litteraturen”, som det officiellt
hette, blev han vederbörligen adlad. Liksom
Arnold Bennett var han mycket känslig för
kritik från författarkolleger vilkas verk han
beundrade, och det var hans stora ärelystnad
att bli accepterad av dem och stå i
förbindelse med dem. Den popularitet han uppnådde
— och hos den respektabla, romanläsande
publiken var den avsevärd — var dock inte
den popularitet eller rättare sagt det
erkännande han eftersträvade. Jag tror han skulle
ha föredragit en Virginia Woolfs eller en
T. S. Eliots anseende framför alla de
adelskap, de ordförandeposter i bokklubbar och
den allmänna högaktning som en författare
kan förvärva om han bara gör sig besvär.
Om det ligger någon sanning i det gamla
talesättet att ”snille är en outtömlig förmåga
att göra sig besvär”, var sir Hugh Walpole
det undantag som bekräftar regeln. Han
gjorde sig oändligt besvär, men den talang
för att berätta en historia han onekligen hade
närmade sig aldrig snille. Men han hade som
sagt vänner i alla kretsar, och särskilt skänkte
han unga författare sin vänskap och
uppmuntrade dem, och i de fall då pengar kunde
hjälpa, var han frikostig nästan till överdrift.
Den litterära världen har nitet och
ansvarskänslan hos män som sir Hugh Walpole att
tacka för mycket, och hans förtidiga död
är en förlust inte så mycket för engelsk
skönlitteratur som för författaryrket i dess
helhet.
De sista månaderna ha medfört andra
förluster, av annat slag och annan verkan men
knappast mindre sorgliga. Jag tänker på
mass-förstörelsen av förlagens boklager genom
bombanfall. Förlusten skulle betyda mindre
om den kunde ersättas inom rimlig tid, men
på grund av de nödvändiga inskränkningarna
av pappersåtgången är det oundvikligt att en
565
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
