Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Michail Osorgin: Det fria ryska ordets död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna epok hörde också Nikolaj Turgenev
— en släkting till Ivan Turgenev —, poeten
N. Ogarev, anarkisten Michail Bakunin, furst
Dolgorukov och ukrainaren Dragomanov.
Med ”den fria ryska pressen” förstås i
allmänhet revolutionära propagandaskrifter, vilket
naturligtvis är inexakt och oriktigt. I vidare
bemärkelse omfattar detta begrepp alla verk
som publicerats utanför Rysslands gränser, då
censuren inte tillät att de trycktes i landet,
eller författaren var utsatt för personlig
förföljelse. Endast mycket få ryska böcker trycktes
i utlandet uteslutande av kommersiella skäl,
men de kunna självfallet inte räknas till ”fria
tryckalster”. Det rörde sig huvudsakligen om
skrifter av kända författare, vilka ville
övervaka auktorisationen för översättningar.
Ryssland var aldrig anslutet till Bernkonventionen,
och allt som utkom där kunde fritt tas i anspråk
för översättningar till andra språk. Detta tvang
författarna att publicera den första upplagan
i ett land som var anslutet till
Bernkonventionen (huvudsakligen Tyskland) för att på
så sätt skydda sina rättigheter. Man kan inte
heller till ”fri press” räkna europeiska nytryck
av sovjetupplagor.
De politiska skeendena 1917—18 tvungo en
rad förlag och författare att lämna Ryssland.
Fem år senare sände sovjetregeringen ännu
ett antal kända författare och professorer av
den gamla generationen till utlandet med
motiveringen att de ”visat ovilja att samarbeta med
SSSR:s regering”.
Då några millioner människor med vissa
kulturella intressen samtidigt lämnade
Ryssland, uppstod i utlandet en stor läsekrets, för
vilken tidskrifter, tidningar och böcker gåvos
ut. Så såg en självständig emigrantlitteratur
dagen. Dess betydelse får inte överdrivas men
inte heller underskattas. I den allmänna ryska
litteraturhistorien kommer den att inta en stor
plats.
Det andra världskriget tillfogade denna
litteratur ett grymt slag, från vilket det inte
kommer att repa sig. Detta ger anledning till
att göra upp bokslut efter dess mer än
tjuguåriga existens.
Den ryska emigrantlitteraturens första
centrum var Berlin, till år 1923. Den stod i sin
blomning under den tyska inflationen. Senare
förflyttades centrum till Paris, och samtidigt
grundades förlag i Lettland, Litauen, Estland
och Polen, där det fanns stora ryska
befolkningsgrupper, samt i Fjärran Östern —
Charbin, Kina, Japan — och Amerika. I Paris,
Riga, Warszawa och New York utgåvos stora
dagliga politiska och litterära tidningar.
Dessutom tryckte olika mindre politiska
grupperingar speciella tidningar och tidskrifter. De
ryska förlagen i Paris och Berlin utgåvo i stora
upplagor verk av ryska klassiker och nu levande
författare i utlandet. Likaså trycktes läroböcker
för skolungdom och studenter samt medicinska,
tekniska och agrartidskrifter. Under de första
åren efter revolutionen, då nästan allt litterärt
liv avstannat i SSSR, blomstrade det i utlandet.
Därför lämnade ytterligare många författare
Ryssland med nöje. Förlagen förfogade över
stora kapital, och tidningarna kunde inte klaga
över brist på abonnenter. I Berlin utkommo
stora historiska verk, ”Den ryska revolutionens
arkiv”, samt en konstnärlig illustrerad och
påkostad tidskrift, likaså flera lyxupplagor,
avsedda att eventuellt senare införas till
Sovjetryssland.
Denna blomstring pågick i tio år. Men då
emigranterna så småningom blevo fattiga,
nödgades förlagen inskränka sin verksamhet.
Den äldre generationen gav plats åt de unga,
som förlorat kontakten med sitt forna
fosterland och varken intresserade sig för ryskt liv,
rysk litteratur eller ens för det ryska språket.
Emigranttidningarnas upplagor krympte och
många upphörde, så att det i Europa vid
krigsutbrottet blott återstod två stora dagliga
tidningar, i Paris och i Riga, samt en enda rent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
