Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Arvid Hessler: Arvet efter Marx - Anmälda böcker - Tingsten, Herbert, Den svenska socialdemokratiens idéutveckling. I—II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ledning av denna bok. Vad som ger sig till känna
är blott respekt för ett ärligt ord och en klar
tanke.
Det har naturligtvis icke vållat Tingsten
mycket besvär att påvisa det teoretiskt
betänkliga i den historieuppfattning som Marx
lanserade. Det finns en väldig litteratur i ämnet
och mycken lärdom har uppbådats under årens
lopp för att skjuta Marx’ idébyggnad sönder
och samman. Men i koncentrerad slagkraft är
nog Tingstens angrepp oöverträffat. Vad man
möjligen saknar är det erkännandet åt den
övervunne Marx, att hans tanke om historiens
gång icke har förlorat sitt värde som
arbetshypotes. Stark och fruktbärande var den
impuls, som Marx gav all historiskt inställd
forskning. Den som strävar efter en syntes, den
som vill tillägna sig ett sätt att sammanfatta
historiska företeelser till en överskådlig
totalitet skall alltid ha någonting väsentligt att lära
av Marx’ historieuppfattning. Men Tingsten
har kanske menat att denna sak icke kommer
hans uppgift vid.
Gång efter annan återvänder Tingsten till
detta att Branting och männen kring honom
buro fram en förkunnelse, som kom att lida
av starka inre motsägelser. De gingo ut från
Marx’ tanke att den ekonomiska utvecklingen
ovillkorligen måste leda till socialismen.
Samhället måste bli socialistiskt vid en tidpunkt,
som var beroende av produktivkrafterna.
Samtidigt uppmanades arbetarna att bilda ett
socialdemokratiskt parti och att ”med hänförelse och
uthållighet” verka för detta. Tingsten ställer
den besvärande frågan: ”Varför denna
lidelsefulla kamp för det, som vid ett visst stadium
var ofrånkomligt?” Det fanns ännu en
svårighet. I Marx’ schema ingick att kapitalismen
skulle medföra rikedomskoncentration å ena
sidan, utarmning å den andra. Millionärerna
skulle till sist stå ensamma mot de hungrande
massorna. Just därför skulle det bli lätt att
genomföra socialismen. Det fanns en tid, när
även Branting målade denna framtidsbild. Men
den närliggande vardagens krav uppfordrade
honom till en annan paroll: genom att sluta
sig till det parti som var framtidens skulle
arbetarna successivt förbättra sin ställning.
Tingsten låter skarpt ljus falla över
motsägelsen genom en fråga: ”Hur skulle den stora
förutsägelsen kunna slå in, om maningen till
politiskt arbete blev framgångsrikt följd?”
Men troheten mot Marx levde kvar inom
partiet, även sedan man mer och mer börjat
gå upp i den politiska vardagsgämingen. De
nya män, som i detta sekels begynnelse kommo
till inflytande, bekände sig lika troget till den
judiske mästaren som de äldre. Det är sant att
det fortgick en ständig uppmjukning av vissa
marxistiska grundsatser. Och det blev allt
svårare att i detalj ange, vari tron på Marx
egentligen bestod. Tingsten karakteriserar
förändringen mycket träffande så att marxismen
småningom blev ”mera en symbol än en lära”.
Men vid den materialistiska
historieuppfattningen höll man fast, även om man då och då
betonade att också idéerna kunna spela en roll
som drivkrafter i utvecklingen. Så tillvida var
det emellertid mycket bekvämt att sätta sin lit
till tron på socialismens oundviklighet som
man därmed ansåg sig befriad från allt besvär
med att planlägga den socialistiska aktionen.
Man hade ju från början sagt att slutmålet
hette socialisering. Vad den skulle innebära
och hur den skulle gå till — därom talades
föga. Det skulle ju betyda ingenting mindre
än att syssla med det utopiska. Som vanligt
har Tingsten träffat situationens kärnpunkt:
”I stället för att utforma konkreta planer
skildrade man i allmänna ord
framtidssamhället såsom förenande i högsta potens
välstånd, frihet, lycka och kultur, och hemföll
sålunda, i sin iver att icke i sina planer vara
utopisk, till en djupare utopism.”
Så kom man i regeringsställning. Det blev
nödvändigt att betona det värdefulla i de små
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
