Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Arvid Hessler: Arvet efter Marx - Anmälda böcker - Tingsten, Herbert, Den svenska socialdemokratiens idéutveckling. I—II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framsteg, som lågo inom räckhåll. Man gled
helt in i praktiska uppgifter och
administrativ tradition. Om Marx talades mycket sällan,
i stället framträdde en tendens att använda
beteckningen socialism för alla förändringar,
som ansågos värdefulla. Och för övrigt pekade
man på den socialiseringsnämnd, som år ut
och år in satt och ruvade över sina
hemligheter. Nämnden blev, skriver Tingsten, ”en
symbol för partiets aspirationer hinsides det
politiska dagsarbetet”. Men av ett och annat
tecken att döma sökte man icke heller där
konservera arvet efter Marx. I remissdebatten
1925 framhöll Sandler att
socialiseringsnämnden icke påverkades vare sig av Marx’ eller
någon annan teoretikers system.
Gjordes det verkligen under alla dessa år
intet allvarligt försök att ge socialdemokratien
ett nytt andligt innehåll? Den begåvade, tidigt
bortgångne Nils Karleby hade nog tonfall i sin
förkunnelse, som man lyssnade till. Men någon
reformator av djupare originalitet var han
knappast, han lämnade i varje fall icke den
marxistiska grunden. Och när Rickard
Lindström några år senare angrep marxismen i
partiprogrammet, kom nog impulsen utifrån
— från belgaren Hendrik de Man. Han blev
det stora namnet för många av dem, som
trängtade till en förnyelse av socialismens
idévärld. Hans grundläggande verk
”Socialismens psykologi” är säkerligen en av
arbetarrörelsens mest lästa teoretiska skrifter och dess
betydelse måste ha varit mycket stor. På ett
ädelt, inspirerat språk bar de Man fram en
förkunnelse, som människorna förstodo och
tacksamt anammade. Han slog fast att
marxismen för länge sedan hade upphört att besjäla
den socialistiska praktiken. Som rustkammare
för agitatoriska slagord tjänade den nu endast
att möjliggöra en demagogisk tävlan med
kommunisterna. Denna inre osanning stod för
de Man som den tyska socialdemokratiens
tragik efter revolutionen. De dogmatiskt eller
demagogiskt lagda hade övergått till
kommunisterna, under det att de vetenskapligt
lagda, för vilka tänkandet i slagord var
motbjudande, genom textkritik sökte vårda de
heliga skrifterna i en kyrka, som hade lämnats
av sina troende. Och tron var på väg att
försvinna därför att man upplevt alltför många
verkligheter, som icke alls sågo ut som de mål
man enligt marxismen var på väg emot.
Därmed stod det klart för de Man hur långt
marxismens värde sträckte sig.
”Den marxistiska historietolkningen förblir
brukbar till förklaring av en gången tids
företeelser men icke till motivering av mål. Vad
som var, kunna vi försöka förstå såsom orsak
till vad som är; men vad som var och är
kan aldrig vara orsak till vad som bör vara.”
De Man ville lägga huvudvikten vid den
etiska motiveringen. Hans patos kan måhända
bäst uttryckas så att han ville ”med hjälp av
det sedligt-religiösa medvetandet förnya den
socialistiska mentaliteten”.
Hos den som erinrar sig sin
tacksamhetsskuld till Hendrik de Man väcker det en smula
undran att Tingsten haft så lite att säga om
belgaren och hans insats. Hans namn blott
skymtar ett par gånger och man får knappast
mer än en antydan om den roll han spelat.
Han stod dock under en viktig brytningstid
i idédebattens medelpunkt. Det kunde, tycker
man, ha varit ganska intressant att med det
perspektiv som nu vunnits få hans ställning
och hans betydelse för den svenska ideologiens
utveckling så klart fixerad som materialet det
tillåter. Och man undrar i det sammanhanget,
om icke materialet gjort det möjligt att ställa
problemet skarpare även i fråga om en annan
av de män, som representera linjen bort från
Marx — Eduard Bernstein.
Vad som till sist, åtminstone för en tid,
befriade socialdemokratien ur dess ideologiska
svårigheter var den ekonomiska krisen i början
av trettiotalet. Som Tingsten fint anmärker blev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
