Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Arvid Hessler: Arvet efter Marx - Anmälda böcker - Tingsten, Herbert, Den svenska socialdemokratiens idéutveckling. I—II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det alltså icke socialismen som bragte
räddningen ur krisen, utan det blev krisen som
”kom att rädda socialdemokratien ur dess
ideologiska dilemma”. Det blev möjligt att med
stöd av allmänna välfärdsmotiv arbeta för en
långt radikalare socialpolitik än tidigare. En
extrem riktning såg visserligen i krisen ett
tecken på att kapitalismens undergång var
förestående. Men partiledningen verkade för en
politik på kort sikt. Efter de framgångar den
vann kommo de ideologiska problemen rätt
mycket i bakgrunden. Och numera har, anser
Tingsten, partiet helt övergivit den
ståndpunkten, att dess politik innebure ett successivt
realiserande av en bestämd samhällsdoktrin.
Sedan några år tillbaka har ”välfärden”
framställts som partiets mål. Om förändringens
betydelse må Tingstens egna pregnanta satser
vittna:
”Detta innebär först och främst en oerhörd
ideologisk uppmjukning: begreppet socialism
hade ägt en viss tendens till konkretion... Ett
handlande med hänsyn till det allmänna bästa
är helt enkelt ett lämpligt eller riktigt eller
värdefullt handlande; uttrycket säger intet om
handlandets objektiva beskaffenhet. Men det
nya sättet att karakterisera partiets mål hade
tillika en märklig symbolisk innebörd. Då
välfärden införes som direkt och avgörande motiv
är därmed klart, att en riktning ställer sig på
det beståendes grund, att den tänker sig
åtgärder och reformer som detaljkompletteringar
av en i huvudsak tillfredsställande ordning.”
Vid sidan av den stora ideologiska linjen har
Tingsten lagt fram några smärre, fristående
studier. Han har skildrat arbetarrörelsens
inställning till demokratiens problem. Och han
framhåller att man på senare tid hävdat
demokratiens principer med en energi, som förr
ägnades blott åt den socialistiska doktrinen.
Men något väsentligt nytt har man enligt
Tingstens mening icke åstadkommit på detta
område. Aktuell och betydelsefull är en
undersökning av partiet och försvarsfrågan. Men
den studie, som jag personligen sätter högst,
bär rubriken ”Kristendomen och kyrkan”. Den
är i sitt lilla format och med sina väsentliga
problem utomordentligt fängslande. Ingenting
kan bättre klarlägga den andliga omvälvning
som skett än socialdemokratiens förändrade
inställning till de religiösa tingen och
makterna. Det har varit ett ögonmärke för
regeringen, skrev Arthur Engberg 1938, ”att bryta
isoleringen mellan religiös och världslig
kultur, att låta dem genomtränga och berika
varandra, att lyfta upp dessa spörsmål över alla
partimotsättningar”.
Tingstens nya verk är ett uttryck för den
andliga spännvidden hos hans
författarpersonlighet. Man återfinner hans stilkonsts främsta
egenskaper, dess tydlighet, dess uttryckskraft,
dess sälta. Det skänker intellektuell glädje att
fördjupa sig i detta epos om en märklig
tankebyggnads förvittring och de första, trevande
försöken att skapa en ny.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
