Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Morgan, Charles, Resan, anmäld av Holger Ahlenius - Maass, Joachim, Ett testamente
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
upp planer. Han omfattar en vegetativ
livs-visdom, och då stunden är inne låter han
naturen verka. I vinet upplever han jorden
och solen och årstidernas växlingar. För hans
panteistiska känsla hänger allt liv samman,
oberoende av tid och rum, och det finns inga
andra band än dem av hat och fruktan, som
vi pålägga oss själva. Då han börjat hata och
frukta en av fångarna, som han nödgats
bestraffa för upprepade gemenheter, öppnar han
en dag cellerna och låter fåglarna flyga ut.
Fångvaktarens fångenskap är för honom
svårare att uthärda än fångens, som han själv
utsätter sig för genom sin handling. Han
befinner sig ändå alltid på resa — i tanken
och fantasien eller från ett sätt att leva till ett
annat; den yttre bundenheten i rum och tid
betyder ju intet för den inre friheten. Och
då han lämnat gården och vinfälten och fått
amnesti från en del av sitt fängelsestraff, kan
han lika bra dra sig fram som vanlig
tunnbindare.
Den kvinna Barbet älskar, Thérèse Depreux,
är frukten av en katolsk landsortsprästs
förbindelse med en kvinna av folket, och från
yngsta år är hon en vildfågel utan bo eller
fäste, ensam och otämj bar och med näbbar
och klor värjande sin självständighet. För de
dygdesamma är hon bara en slinka, men inom
sig bär hon på sällsamma krafter. På enkla
småstadsserveringar börjar hon sjunga sina
visor, hämtade från folkets läppar eller
fur-nerade av Barbet, och med fräsande energi
kämpar hon sig fram. Obekymrat stillar hon
sin kropps hunger med vem som kommer i
hennes väg. Men sitt innersta jag utlämnar hon
inte åt männen, och hon säljer sig aldrig.
Nyckfull, trotsig och egensinnig men rörande
tacksam för förståelse och uppskattning,
god-hj ärtad och slösande som givarinna bygger
hon med segt arbete upp sin konstnärliga
personlighet, skapar sin egenart och sin genre.
Närmast förefaller Yvette Guilbert att ha stått
modell för denna aktrisgestalt, som i den
dramatiska visans form och i ett skarpt tillspetsat
framförande genialt levandegör hela det
samtida Frankrikes myller av olika sociala och
mänskliga ”typer” sådana de gå och stå, med
sina dygder, narraktigheter, lidelser och laster.
Barbet ger henne uppslag och idéer, ja, utgör
själv materialet till en av hennes stående typer,
men hon nöjer sig aldrig med mindre än en
starkt personlig genomglödgning och
utformning av stoffet. I huvudstaden går hennes bana
mot berömmelsen och höjderna; det kommer
en dag då hennes visor förmå sätta sinnena
i brand för Barbets sak och utgöra en
samhällsmakt i det Paris, som skummar över lika
lätt som champagne. Men även hon är fången
— hos publiken och i sin egen
konstnärsindivi-dualitet. Även hon är stadd på resa i den
mening ordet här fattats, och det är under den
resan hennes och Barbets kärlek växer sig stark
och når sin fulländning.
Här skall inte något försök göras att
relatera denna säregna kärlekshistoria, betingad
av olikheten och oförenligheten i
kontrahenternas yttre öden. Det vore att beröva den dess
bouquet. Men det måste också erkännas, att
den i mångt och mycket ter sig både
omständlig och oklar. Särskilt dialogen är ofta på
något vis överarbetad, ansträngt subtil. Den
slår inte sin klo i en — som den borde göra
hos människor, vilka dock båda ha modet
att alltid helt och fullt vara sig själva och
sägas likna varandra däri, att livet flödar av
dem! Man har ibland också svårt att tro på
styrkan och varaktigheten i en känsla, som
kräver så litet av livsgemenskap i rummet,
av fysisk trohet, av social jämnspelthet, som
nöjer sig med så få och korta lyckostunder.
I varje fall skär sig detta mot berättelsens
grundton av realism och livsnärhet. Boken
har sin styrka i de överlägsna porträtten, som
därför särskilt uppmärksammats i dessa rader,
i den utsökta exteriörkonsten; höjdpunkter äro
Barbets och Thérèses upprepade flodfärder, då
deras kärlek blommar som vackrast med varm
och besjälad, äkta fransk sensualism. Dess
svagheter ligga i en stundom förnimbar bismak
av litteratur i ordets dåliga mening, i ett inslag
av dubbelbottnat djupsinne, som inte passar
i stycket. Holger Ahlenius
Ett testamente
JOACHIM MAASS: Ett testamente.
Översättning av Torsten Nordström. Bonniers
1941. 8: 50.
Joachim Maass, en tysk författare som
tidigare presenterats för svensk publik med
barnskildringen ”Den oåterkalleliga tiden”, åtnjuter
576
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
