Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Maass, Joachim, Ett testamente
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
rykte som en säker psykolog och en fin stilist.
Med romanen ”Ett testamente” har han
åstadkommit sitt hittills mest vägande verk. Det är
en produkt av en högt syftande ambition;
i varje fall är det en tour de force. Maass har
här mobiliserat hela sin människokännedom
och livskunskap och all sin förmåga av
komposition. Det har — trots vissa främmande
inslag — blivit en typisk tysk produkt, mest på
gott men även på ont. Det positiva i denna
roman, som i hög grad också vill vara
förkunnelse, är kanske när allt kommer omkring
att finna i dess utsökta återgivande av en milj ö
— Hamburg omkring sekelskiftet — och i dess
stilkonst. Den är förfinad. Men samtidigt är
den tvivelsutan monoton: de agerande
personerna uttrycka sig alla på samma
omständliga högprosa. Det är onekligen ett drag av
tyskeri över sådant, men å andra sidan är
denna prosa i och för sig av hög valör, något
som också den svenska översättningen låter en
förnimma.
Mot människoskildringen inställer sig
däremot vissa invändningar, som här ska
preciseras.
Vad som först faller i ögonen är denna
romans beroende av Dostojevski. I själva
verket går ”Brott och straff” mycket tydligt
igen inte bara i denna tyska romans
uppläggning och yttre art — den är som den ryske
mästarens verk en ”kriminalroman” — utan
också i enskilda människoporträtt: den
avsig-komne, poetiskt impotente drömmaren och
fantasten Grigol är som klippt och skuren ur
Dostoj evskis galleri; och hans dotter, den
misslyckade, eller rättare sagt förolyckade,
dans-konstnärinnan Xenia är i sin extas och demoni
i släkt med några av Dostoj evskis
kvinno-skapelser. Det gäller också om hennes söner,
framför allt Grigol, idealisten och poeten, och
Franz, den vetenskapligt lagde,
kunskapsteore-tikern, att de äro frappant påminnande om
vissa av den ryske romanförfattarens
karaktärer. Hos Franz går till och med den
dosto-jevskiska epilepsien igen!
Bara hos världslitteraturens giganter skulle
man för övrigt finna en tillfredsställande
skildring av de mänskliga motsatser som Maass har
velat skildra: brottet och det bottenlösa
förfallet å ena sidan, den andliga elevationen,
visionen av det goda å den andra sidan. Att
Joachim Maass likväl då och då lyfter sig till
verklig dikterisk styrka måste räknas honom
till stor förtjänst. Vinna hans gestalter inte hela
tiden tilltro — de kunna understundom verka
enbart uppstyltade i sin patetiska svada — så
har författaren åtminstone i vissa ögonblick
av poetisk ingivelse lyft dem upp på det plan,
som inga misstankar om osannfärdig
gestaltning snudda vid. En alltigenom trovärdig figur
är till exempel Wimmer, den skeptiske men
ändå så mänsklige spårhunden i den
brott-målshistoria som romanen till sin yttre ram
är. Det skulle knappast löna sig att här ingå
på bokens på förvecklingar rika fabel. För
Maass har den endast varit ett vehikel att
framlägga sin moralistiska världsåsikt, sin mer eller
mindre tyska bekännelse till Anden. Till slut
rör sig hans berättelse om enviget mellan det
Onda och det Goda i människans eget bröst.
Med andra ord: det som för betraktaren till en
börj an tett sig som ett vanligt kriminalproblem
växer och antar dimensioner av ett metafysiskt
problem, med djärvhet och radikalism ställt av
författaren.
I ett fingerat ”testamente” av den underlige
fanatikern och fantasten Grigol tonar till slut
Joachim Maass’ egen förkunnelse ut. Hållbar
eller ej, därom är det till slut kanske inte
fråga; dess lidelsefulla allvar, dess personliga
skälvning tar man i varje fall inte miste på:
”Mina barnbarn, jag höjer min röst för
andens stora mysterium, den heliga
förvandlingen. Hören, vad jag säger! När det heter
i den gamla sången: ’Gudarna kände doften,
de kände den behagliga doften, och som flugor
samlade de sig över den offrande’ — så äro ni
själva, när ni offra, denna offrande och ni
själva de gudar som samlas! Utan eder äro
himlarna tomma. Befolka dem, så att icke det
tomma, skrämmande intet skall stirra ned på
vårt släkte, det tomma intet, som redan stirrar
emot oss ur den förhärjade tidens fallfärdiga
kulisser, mellan våra studerkammares trasiga
tapeter och våra sönderfallande helgonbilders
stofthögar — om också den smutsiga
galenskapen och själlösheten härska på jorden,
haven ingen andel i den! Vänd ryggen till och
skåden uppåt, även om det heta slam, varmed
syndafloden sipprar fram ur den uppmjukade
jordskorpan, redan kringspolar edra fötter:
himlen är eder! Med eder går den under.”
5 BLM 1941 VII
577
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
