Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Maass, Joachim, Ett testamente - Fallada, Hans, Kravallerna i Altholm, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Det är askesens och världsövervinnelsens
klassiska tema, än en gång med kraft förkunnat
av en tysk författare, som känt frändskap med
mystikerna. Johannes Edfelt
Pommersk landsort 1929
HANS FALLADA: Kravallerna i Altholm.
Översättning av Knut Stubbendorff.
Bonniers 1941. 11:—.
Denna Falladas senast översatta bok, ”Bauern,
Bonzen und Bomben”, hör till hans tidigare
period, skriven av en oberoende författare i ett
ännu demokratiskt land. Den anses vara ett av
hans bästa arbeten, men någon särskilt bra bok
är det fördenskull inte. Fallada är ju så gott
som den ende tyske författare från sista
årtiondet som fått någon större läsekrets utanför
sitt eget land. Det beror väl dels på att han
inte visar någon bestämd inställning till något,
dels på att han väsentligen bara är en lyckad
underhållningsskribent med ett fördelaktigt
sken av allvarlig samhällsskildrare.
Falladas böcker är talangfulla på ett brett,
medelmåttigt sätt, men de är utan djup och
inte några konstverk. Han driver berättandet
som hantverk och lägger upp omfångsrika
romanreportage, som mycket väl kunde vara
kopierade på verkligheten. Han har
uppfinningsförmåga och iscensätter händelserika intriger,
som han resolut genomför utan några
konstnärliga hämningar. Han är utan tvivel även
människointresserad på ett enklare sätt, han
har nöje av att återge folks uppträdande och
tal, gäma i mycket ocensurerat skick,
vulgärt-saftigt, med en prägel av banal vardaglighet
även i det fantastiska.
”Kravallerna i Altholm” handlar om hur
en stad i Pommern blir centrum för
bondebefolkningens uppror mot myndigheterna år
1929. Bönderna vägrar betala sina skatter,
sammansluter sig i ett reaktionärt
bondeförbund och drar sig inte ens för att föröva
bombattentat. Vid en demonstration i staden
kommer det till sammanstötning mellan bönder
och polis, där bönderna under de tragikomiska
kravallerna blir illa åtgångna och några av
deras ledare blir fängslade. De hämnas med
att blockera staden, vars borgare misslyckas
med sina virriga försoningsförsök, tills
rätte
gången om kravallerna äntligen reducerar
sakens överdrivna proportioner.
Motsättningarna mellan bönder, stadsbor och
statsmakt är hopplöst hoptrasslade med
politiska spekulationer, klassintressen och
privatintriger: en härva ur vilken författaren dock
klarar ut sina trådar med flinka fingrar.
Staden, behärskad av den socialdemokratiska
majoriteten, erbjuder en bild i miniatyr av
tillståndet i republikens Tyskland: de olika
kretsarnas kamp mot varandra, folkstyrets
slapphet och vanmakt inför den växande
reaktionen, splittringen och sabotaget.
Den socialdemokratiske borgmästaren är en
av de mera sympatiska personerna i boken,
en jovialisk partipåve, som dock slutligen
faller på att han inte kan se allt ur
partisynpunkt. Han är en fruktad intrigmakare, men
äger också en elefantliknande kraft och
frodighet; han arbetar, han får något gjort.
Bonde-ledama är mera halsstarriga och inte så litet
reaktionärt romantiska med sina bomber,
lie-symboler och nattliga möten vid undangömda
forngravar. De är instinktiva socialisthatare,
trogna det gamla militärväldet, och många av
dem är bortskämda gulaschbönder med fina
möblemang och krogvanor.
Poliserna ter sig alla mer eller mindre
löjliga, preussiskt drillade och odemokratiska,
utan solidaritet med den samhällsordning de
satts att försvara. Tidningsmännen framstår
som korrumperade och utsvävande, förnedrade
av sitt ekonomiska beroende, med skumma
förehavanden som biinkomst. Borgerskapet
delar sitt intresse mellan ohöljt
förvärvsbegär, erotik och vulgärpatriotism.
Ytterlig-hetspartierna skymtar vid sammanstötningar
på gatorna: kommunisterna självbelåtet
skräniga, nazisterna klädsamt martyrmässiga.
Atmosfären är långtifrån ren i dessa
skildringar: det är ett osunt samhälle och grumliga
psyken. En smula beskäftigt men tämligen
opartiskt avlägger Fallada sin rapport.
Boken får sägas vara spännande och på sitt
sätt underhållande. Men ingenting har riktig
verklighetsfärg, det hela lider av reportagets
brist på konkretion och fördjupning, stannar
vid en skissartad ytskildring. Konst har det
inte blivit, men kanske ett dokument. Och
säkert är det en följetong för den stora
nutids-publiken: en följetong fullproppad med
realis
578
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
