Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Brehm, Bruno, Det hände i Wien, anmäld av Johannes Edfelt - Ny lyrik 1941, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Det hände i Wien, alltså. Och det hände i
det gamla, av landsfadern regerade Wien anno
dazumal. Två officerare i k. och
k.-regemen-tena nummer det och det äro förälskade i var
sin förtjusande kvinnlig uppenbarelse. På grund
av omständigheter som ha ett stänk av tragik
och bland annat leda till en duell med den
älskades bror, tvingas den plikttrogne och
rakryggade löjtnant Berti Preinfalk att avstå från
sin dröm om äktenskaplig lycka med Toni
Lechner. Till hans bistånd skyndar hans inte
just överbegåvade men kamratlige vän löjtnant
Schmerovsky, som i sin tur är förälskad i en
charmant kvinnlig person i den garnisonsstad,
där han tjänstgör, och i sitt dilemma får hjälp
av sin trogne vapenbroder. Det hela upplöses
något spexartat i en rättegång inför ett
kvinnligt tribunal, som till sist ådömer de bägge
manliga huvudpersonerna att för livet knyta
förbund med sina fästmör.
Till innehåll och anläggning är denna bok
alltså en bagatell, men onekligen är fabeln med
alla dess överraskningar skickligt och otvunget
berättad. Bruno Brehm är en kännare av Wien,
och han förstår att i delikata färger återge
dess stämning, som inte är — eller var — lik
atmosfären i någon annan stad.
Johannes Edfelt
Ny lyrik
Ny lyrik 1941. Bonniers 1941. 4: 75.
Kalendern ”Ny lyrik”, som nu upplever sin
andra volym, innehåller dikter av fem
debuterande författare, Sven Alfons, Mårten Edlund,
Ruth Hagman, Kjell Hjern och Gösta Höglund.
Granskar man dessa etyder och lyriska
försök, måste man nog säga, att man sällan
frapperas av något förstklassigt eller utpräglat
originellt. Det mesta som denna volym —
typografiskt sällsynt vacker — bjuder på, är vagt
och diffust. Något annat skulle kanske också
vara förmätet att begära.
Ett kryss ville man kanske sätta vid en del
av Sven Alfons’ dikter. Åtminstone är han
den i församlingen, som visar de tydligaste
tendenserna till egen formgivning: en abrupt men
ofta uttrycksfull vers, som emellertid löper risk
att förlora sig i monotoni. Han vet ofta att
välva en kosmisk rymd över sina expressiva
landskap och erotiska fantasier. Det finns i
dessa dikter en omisskännlig intensitet. Men
vad som kan utvecklas ur dessa anslag och
fragment i en framtid är det självfallet
vanskligt att nu döma om.
Mårten Edlund kan måla med penslar, vars
färger kanske fått ett stänk av Harry
Martinsons; understundom excellerar han också i
satirer av lite slängigt nonchalant hållning. Det
kan låta på detta sätt:
Grosshandlar Svensson sitter belåten
på nyskurad mässingsskylt.
Han har taggtrådsstängsel kring tomten
och hans svartglänsande Packard
gonar sig på egen parkering.
Hans tjugusju privattallar sträcker
sina vindslitna kronor upp i det blå
och han äger alldeles själv några vågor hav
som kanske en gång har piskat
Eldslandets kala klippor.
Man har en känsla av, att detta inte är en visa
skriven i år.
Ruth Hagman bemödar sig om mjuk viston,
och någon gång — som till exempel i
”Höstvisa” och ”Shiva Bevararen” — kunna hennes
strofer vara av behag och flykt: något
personligare tonfall är åtminstone ännu dock svårt
att upptäcka. Men det finns hos henne en
känslig mottaglighet, som onekligen är en tillgång
och ett löfte.
Mer taggigt expressiv framträder Kjell
Hjern. Hans croquiser äro en smula nyckfullt
slingrande; någon gång kan tonen bli direkt
lallig, men ett par dikter förråda likväl en del
poetiska möjligheter (”Stum”, ”En rörelse”).
Gösta Höglund, slutligen, vandrar mer
klassiska stigar utmed välansade poetiska
rabatter. Banalt blir nog mestadels det lyriska
resultatet, men en och annan gång kan man fästa
sig vid en sammanknuten strof eller rentav en
hel dikt: den lapidariska ”Mot muren”:
Ställd mot en mur
i gryningen,
står jag i tur
att falla.
Ännu en frist:
bekänn!
Och så till sist
kommandot.
Nåd. Jag kvider,
bekänner.
Sviker, förråder
vänner.
Johannes Edfelt
580
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
