Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Schück, Henrik, Svenska bilder, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Moralisten Henrik Schück
HENRIK SCHÜCK: Svenska bilder. Valda
smärre skrifter i svensk kulturhistoria.
IV—VII. Bonniers 1940—41.
6 : 50 per del.
Det ståtliga samlingsverket ”Svenska bilder”,
som omfattar ett rikt urval av Henrik Schücks
”smärre skrifter i svensk kulturhistoria”, har
med delarna IV—-VII bringats till fullbordan.
Fjärde delen skiljer sig därigenom från de
övriga, att den inte innehåller någon tidigare
i bokform publicerad studie utan endast mindre
uppsatser. Flera av dessa handla om
sexton-och sjuttonhundratalens liv och leverne i den
uppsvenska lärdomsstad, där Schücks bana
kröntes med ett mångårigt och i ordets
verkliga mening magnifikt universitetsrektorat. Det
är en rad ofta sorglustiga miljö- och sedebilder
från de akademiska och borgerliga världarna
och deras stundom bullersamma konflikter
som här dragits fram ur gamla papper och
handlingar och bereda läsaren ett ogement
nöje — i varje fall om han i någon mån
företräder lokalintressena. I de följande delarna
återfinner man bland annat minnesteckningen
över antikvarien Carl Reinhold Berch, ett
ypperligt porträtt från frihetstiden med
särskilt bred kulturhistorisk ram. Vidare möter
man det redan klassiska föredraget ”Stockholm
på Bellmans tid”, den omdebatterade
monografien över Gustav III, som för nära tio år
utestängde sin författare från Svenska
akademien och ledde till en kontrovers med Oscar
Levertin, monsieur och madame de Staels med
bister ironi berättade äktenskapshistoria samt de
fylliga och roande utdrag ur Leopolds väninna
Marianne Ehrenströms otryckta memoarer, som
Schück tidigare utgivit under titeln ”Den
sista gustavianska hovdamen”.
Vid två tidigare tillfällen har anmälaren
i dessa spalter försökt ge en föreställning om
vår store polyhistor som forskare och
författare och har i dessa avseenden ingenting att
tillägga. Däremot kunde de senast utkomna
delarna av ”Svenska bilder” tagas till
utgångspunkt för några iakttagelser angående
moralisten Henrik Schück. Ty moralist, mer eller
mindre, har den svenska kulturforskningens
nestor alltid varit. Till metoden är han
obe
stridligen positivist, men det är med orätt han
ofta nog kallats naturalist eller materialist,
om man därmed avser moralisk neutralitet,
benägenheten att betrakta mänskliga
egenskaper, förhållningssätt, handlingar som restlöst
miljö- eller naturbestämda. Att han skulle
betrakta dem ur i främsta rummet estetisk
synvinkel, är en beskyllning, som mig
veter-ligt aldrig framställts.
Moralist och moralist — det finns olika
sådana, och det behöver inte betyda, att den
måttstock som anlägges är ”katekesens eller
filistermoralens” (VI, sid. 10). Det är ingen
sur eller förkalkad pedant, som på tal om
studenternas stundom otillräckligt genomtänkta
meningsyttringar förklarar, att ”ungdomen
måste dock vara ung, den äger icke blott rätt
utan även skyldighet att lystra till hjärtats
och känslans röst, och det vore olyckligt, om
den prövade med samma rädda omsorg, med
vilken den mognade åldern överväger och bör
överväga” (IV, sid. 22); men det är lika
avgjort en moralist som tagit detta i pennan.
Schück tillägger, att de svenska studenterna
i jämförelse med utländska kamrater iakttagit
både värdighet och sans, och han tror inte att
detta berott enbart på trögt lynne och naturlig
skepticism; en verksam faktor är den svenske
studentens vana vid självdisciplin och
självansvar, sådana dessa uppodlats inom
nations-livet! I en annan uppsats, som handlar om
sextonhundratalets lärdomsfejder, ironiserar
Schück över epokens inom både religion och
vetenskap tillämpade metod ”att med
maktspråk skydda de vetenskapliga teorier, man
ansåg vara riktiga, samt undertrycka alla
avvikande meningar” (IV, sid. 39). Apropos
ämbetsmannaväldet under Karl XI heter det
slutligen: ”Allt var således ställt på bästa sätt,
och då en missnöjd stämma någon gång lät
sig höras, hade man censurplakatet att
tillgripa såsom en osvikligt verkande munkavle,
vilken för övrigt nästan var överflödig, då den
väluppfostrade allmänna meningen alltid kände
sig gripen av en anständig fasa, så snart några
mera revolutionära satser uttalades” (IV, sid.
53 f.). Dessa tre citat härstamma alla från
förra seklets slut, men de ha en förbluffande
581
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
