Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Schück, Henrik, Svenska bilder, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
aktualitet. Tillsammans skissera de några
grundläggande demokratiska principer, på
vilka moralisten Schiick inte gav avkall, och
som man har all anledning tro att han håller
fast vid ännu i dag, då de äro hotade till
livet. Att han aldrig skattat åt den
nietzsche-anskt färgade övermänniskomoral, som hotade
att i någon mån infektera det svenska
nittiotalet och i våra dagar går som en förhärjande
pest över världen, framgår bäst av boken om
monsieur och madame de Staèl, där han
genomgående tar den hyggliga medelmåttan Staels
parti, medan dennes snillrika men skrupelfria
maka behandlas med dräpande ironi.
Aldrig har dock Schiick framträtt som
moralist så öppet och deciderat som i boken om
Gustav III från 1904, där den förvånande
starka affektbetoningen röjer, att han här
sjungit ut sitt hjärtas innersta mening. Detta
understrykes än mer av det faktum, att boken
består av föreläsningar, hållna inför utländsk
publik, och formats till en ganska skarp
anti-kritik mot den högt värderade vännen Oscar
Levertin. I sin iver blev Schiick nog en smula
orättvis mot både Levertin och Gustav III;
den förre värjde sig framgångsrikt mot
beskyllningen att ha anlagt en enbart
estetisk synvinkel, och beträffande konungen har
Schiick senare modifierat sin ståndpunkt. Men
vad som här intresserar oss, är att se Schiick
resa åttiotalets etiska krav mot den förment
renodlade esteticismen hos nittiotalet, vars
författare han dock senare visat sig
uppskatta mer än det föregående skedets.
”Estetiken är ej livets enda, ej ens dess viktigaste
faktor”, heter det kategoriskt (VI, sid. 10),
och Schiick hävdar bestämt historikerns
skyldighet att anlägga även en etisk måttstock.
I Gustav III ser han inte stort mer än en
effeminerad estetiker, uppfostrad till falskhet
och förställning och omfattande något slags
romantisk teateridealism utan allvar; Sveriges
historia skulle konungen ha betraktat med en
librettoförfattares ögon, och av vetenskapen
skulle han inte ha förstått något annat än
ryktbarheten och den glans denna kastade över
riket, medan den verkliga forskningen syntes
honom vara ett löjligt pedanteri. För övrigt
kunde även de mest barbariska nationer
frambringa enstaka stora män (sid), och detta
vore i och för sig ingen ära för nationen: ”En
utbredd allmänbildning är en heder, som
tillkommer hela folket–––––äran blir folkets,
blott i den mån man kan visa, att den enskilde
har förutsättningen för sin storhet just hos
folket, att han blott omsatt och utvecklat dess
idéer” (VI, sid. 65). Domarna om Gustav III
kunna säkerligen diskuteras; men de myndiga,
en aning förtrytsamma tonfallen framhäva de
moraliska värden Schiick här slår sig till
riddare för. Mot Gustav III och hans förvekligade
uppfostran sätter han upp den hårda skola
morbrodern, Fredrik II av Preussen, fick genomgå
samt ”den oböjliga pliktkänsla, som är de
preussiska monarkernas storhet” (VI, sid. 21).
Men även andlig fördjupning är ett av Schücks
krav på personlighetslivet. Bristen på ”sedligt
allvar” är vad han förevitar Armfelt; denne
”ville i grunden ingenting. Han njöt av livet,
intensivare än någon annan, men han brydde
aldrig sin hjärna med att grubbla över dess
mening” (VI, sid. 96). I jämförelse med
Armfelt framstår Jonas Alströmer som en hederlig,
aktningsvärd och ledsam borgare, men han var
både en större människa och en större
begåvning än den lysande ädlingen vid Gustav III: s
hov, och hans liv var i verkligheten rikare än
dennes.
Till det anförda kan man ytterligare lägga
anmärkningen om Gj örwells psykologiska
naivitet att i satiren se ett uttryck för ett ”elakt
hjärta” (V, sid. 263) samt följande, särskilt
personliga ord, syftande på karolinernas
skenbara hårdhet: ”Men bakom detta sken av
känslolöshet ligger den karolinska tidens hela
glada förnöjsamhet, dess barnafromhet, dess
laglydnad och dess villighet att offra allt för
kung och land — och offra utan alla stora later
och granna ord” (IV, sid. 104). Ur citaten
framväxer med all önskvärd åskådlighet, synes
det mig, bilden av moralisten Henrik Schiick,
sådan han tedde sig i sin krafts dagar, barsk
och kärv och med etiska och
samhällsmora-liska krav dem han inte tummade på, men med
en tjuvpojksglimt i ögonvrån, ett varmt
klappandehjärta bak de myndiga professorslaterna
och med ett öppet sinne för nya tankars rätt
att göra sig hörda, liksom också för ungdomen
och dess rätt till frihet under självansvar.
Holger Ahleniüs
582
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
