Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Valmin, Natan, Hellensk horisont, fordom — idag — sedan? anmäld av Alfred Westholm - Giertz, Bo, Stengrunden, anmäld av Ivar Alm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
i fråga. Allmänheten har ofta förklarligt nog
svårt att avgöra vad som är äkta och falskt,
oriktigt eller vederhäftigt i sådana skildringar.
Det bör genast sägas ifrån att Natan Valmin
icke hör till denna sorts skribenter. Förutom
sin digra vetenskapliga produktion om det
antika Grekland har han skrivit en hel rad
böcker om det moderna landet och ingen svensk
är mera ägnad att göra detta än Natan Valmin.
Han må gärna komma igen många gånger, ty
han känner verkligen till vad han talar om.
Sedan aderton år har han fullständigt
behärskat nygrekiska språket och berest landet
nästan årligen, inte som turist utan som en av
dem. Genom sin yrkesmässiga kännedom om
den klassiska antiken har han också ovanligt
stora möjligheter att tränga in i den grekiska
folkkaraktären och han har alltid funnit
paralleller mellan det antika och det moderna
Grekland.
Valmins nya bok ger ett tvärsnitt av
Grekland av i dag med särskild tonvikt på den del
av befolkningen som varje greklandskännare
alltid skattar högst: lantbefolkningen i vilken
form man än träffar den. Där ligger nationens
andliga styrka och där har arvet från antiken
bäst bevarats. Temat i Valmins bok är
grekernas förunderliga förmåga att förnyas och
stärkas, även om till synes förintande
katastrofer drabbar landet. Så har det varit i
antiken, så även i modern tid. Vad detta lilla
folk utstått i olyckor och tragedier är ofattligt,
men alltid har den hellenska andan överlevt.
Krig, sjukdomar, främmande förtryck,
hungersnöd, ingenting har kunnat rubba grekernas
klassiskt enkla, rörande men bergfasta tro på
att allt måste på något sätt gå väl till slut.
Detta är vad Valmin med sin bok velat visa
upp. Han gör det genom att berätta en del
historiska episoder, genom att tala om grekiska
folktyper, som han kommit i beröring med,
genom att beskriva hur de ta sig igenom sin
bittra fattigdom eller Greklands hårda vinter.
Denna bok borde läsas av alla, som under den
gångna vintern undrade över hur grekerna så
länge kunde härda ut krigets påfrestningar. De
få där inte blott svaret på sina frågor utan
också en påminnelse om hur långt en
människa eller ett folk kan komma om förtvivlan
icke finnes men ett självklart hoppfullt sinne.
Alfred Westholm
Rättfärdiggörelsen genom
tron
BO GIERTZ: Stengrunden. En själavårdsbok.
Diakonistyrelsens förlag 1941.
6: 75.
När Fabian Månsson på sin tid gav ut sin
stora roman ”Rättfärdiggörelsen genom tron”,
så var det väl knappast någon som kunde
befaras misstänka att bakom denna titel dolde
sig en dogmatisk avhandling. När däremot en
teolog tar upp samma ämne till skönlitterär
behandling, kan det väl vara motiverat att
välja en mera poetiskt klingande överskrift.
Den något bibelkunnige identifierar snart nog
stengrunden med en av de fyrahanda
sädesåkrarna i Jesu liknelse om såningsmannen.
Med en viss licentia poetica — som dock
teologiskt sett är en smula djärv och icke
heller saknar betydelse för ämnets sakliga
behandling — bortser författaren från
liknelsens övriga jordarter för att förklara
stengrunden för den allmängiltiga bakgrunden till
den lika allmängiltiga lutherska
rättfärdig-görelseläran. Då människohjärtat aldrig kan
bära någon frukt, som gäller som
rättfärdighet inför Gud, är hon för sin frälsning
hänvisad till Guds nåd allena. Med stickprov från
den andliga marken i en liten
östgötaförsam-ling, tagna omkring 1810, 1880 och 1940, vill
författaren leda denna lutherska grundtes i
bevis.
Om Fabian Månssons nyssnämnda arbete
var en romantiserad dogmhistoria, så är Giertz’
i stället en romantiserad dogmatik. Ingendera
är därför någon tråkig läsning, om än
tendensen är mycket olika. Medan Månsson
byggde på den materialistiska
historieuppfattningen och lät den lagiska gammalpietismen
avlösas av den rosenianska och waldenströmska
nådesförkunnelsen hand i hand med samhällets
ekonomiska blomstring under senare hälften
av adertonhundratalet, är för Giertz sanning
och villfarelse i frälsningsfrågan i alla tider
sig lika, om än villfarelsen kläder sig i olika
kapprock under skiftande förhållanden. Samma
tema varieras i tre olika tongångar: där är
varje gång den gamle, andligt erfarne och
vidsynte själasörjaren, som illusionslöst känner
stengrunden i människohjärtat men vilar trygg
vid nåden; där är den unge adjunkten som
585
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
