Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Giertz, Bo, Stengrunden, anmäld av Ivar Alm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
gripes av andlig nitälskan och strävan efter
fullkomlighet och därvid misstror den gamle
men till sist stångar hornen av sig och tvingas
att kapitulera inför dennes äktlutherska tro.
”Först tror man på bättringen och sedan på
nåden.” Henrik Schartau är den store
normalteologen, vars ande hela tiden svävar över
vattnen, i sista omgången sekunderad av
Gunnar Rosendal. Och här är det
oxfordgrupp-rörelsen, som representerar lagiskhetens
surdeg. Karakteristiken av denna rörelses andliga
fysiognomi är icke illa träffad, om också dess
mest ståndaktige tennsoldat, den erotiskt
fördomsfrie Gunnar Schenstedt, som ljuter döden
som frivillig i finska kriget, knappast
förefaller att vara en riktigt trovärdig figur.
Som litteratur betraktad står boken i övrigt
högt. Den vittnar om en djup inlevelse i
ader-tonhundratalets kyrkohistoria, och gestalterna
och miljön är tecknade med tidsfärg och must.
I Ödesjö lilla församling av Linköpings stift
återspeglas i rik fasettering det andliga livets
brytningar inom svenskt kyrkoliv under ett
och ett tredjedels sekel. Skildringen andas en
varm och hängiven kärlek till den svenska
folkkyrkan, som enligt ett känt ord av en av
vår kyrkas stora fäder i modern tid är
syndernas förlåtelse åt Sveriges folk. Den visar
oss syndaförlåtelsens evangelium i funktion —
och vi låta oss gärna övertygas om det sunda
i dess psykologi och det sant humana i dess
väsen.
Likväl kvarstår det intrycket att det hos
denna kämpaglada nyortodoxi också finnes
drag som varken är evangeliska eller humana.
När problemet ställes på följande sätt: ”endera
måste han lita på Ordet och Kyrkan eller
också tro att han hade någon högre auktoritet
inom sig själv” (sid. 339), så leder
frågeställningen tankarna lättare till Ignatius Loyola än
till Martin Luther. Och svaret ges i samma
anda. Det konstateras att de subjektiva
övertygelserna växlar och att därför intet annat
återstår än att lita på de objektiva instanserna.
Härvid gnuggar sig den uppmärksamme
läsaren i ögonen och undrar var man egentligen
hamnar till sist. Måste inte vägen sluta i Rom,
och hur går det då med den lutherska
rättfär-diggörelseläran? Att den skänker själarna frid
kan givetvis ej vara något övertygande bevis
för den som icke vågar förlita sig på sitt eget
samvetes vittnesbörd. Och måste icke Skriftens
ord komma till korta gentemot Kyrkans, då det
rentav kan vädja till det egna omdömet, såsom
då Jesus säger: ”Varför låten I icke edert eget
inre döma om vad rätt är” (Luk. 12:57).
Trots allt måste man nog fråga sig om Giertz
helt fattat innebörden i Luthers lära om trons
rättfärdighet. Att bara blunda och med hull
och hår svälja den kyrkliga dogmatiken och
den ritualistiska observansen, därför att detta
är enda vägen att frälsa sin av synden
förmörkade själ, förefaller mig att vara ett lika
oetiskt som okristligt företag, en annan form
av prestationsfromhet, knappast bättre än
pie-tismens och oxfordismens förkättrade
laggärningar. Giertz är naturligtvis icke obekant med
det förhållandet att det var
sextonhundratals-ortodoxiens förlitande på det objektiva i
kristendomen, enkannerligen försoningen, som
gjorde den svag i det etiska och framkallade
den pietistiska reaktionen med dess försök till
subj ektiva säkringar i stället för eller vid sidan
av de objektiva. Men han synes icke inse att
rättfärdiggörelsen genom tron innerst betyder
ett avstående från alla slags säkringar och
garantier, ett helt och obetingat förlitande på
den Gud, som i sitt Ord talar så att både
förstånd, hjärta och samvete är med och säger
ja och amen. Giertz’ sätt att ställa problemet
är i själva verket olutherskt, då det icke
förutsätter denna omedelbara kongruens mellan
Ordet och tron, mellan yttre och inre
auktoritet, som är den evangeliska
frälsnings-visshetens väsen. Hans ståndpunkt synes i
det väsentliga sammanfalla med den gamla
ritualistiska oxfordrörelsens, om vilken Fredrik
Böök nyligen i ett annat sammanhang yttrade:
”Man skulle vilja fråga, om detta evangelium
verkligen pekar fram mot en framtid och en
utveckling, som man år 1941 kan låta sig
hänföra av, eller om det leder till en
återvändsgränd, som slocknar i korstecken, vidskepelse
och mörker.”
Bo Giertz skulle ha alla förutsättningar att
med sin stilistiska talang bli en kristen
apo-loget av Guds nåde, om han icke hade valt
att försvara en föråldrad position. Detta val
behöver ju dock icke vara definitivt. Vägen
kan — som alla vägar — leda till Rom, men
den kan måhända även leda framåt mot ännu
förborgade mål, där de oförytterliga värden,
om vilka författaren velat slå vakt, befriats
586
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
