Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Ekelöf: Dvärgen, poeten och Lappland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR EKELÖF
skratta därför att han visste att de andra skulle
skratta. Nu skrattar han omigen — för
säkerhets skull eller kanske därför att han inte hade
tänkt sig att skrattet skulle bli så stort. Dvärgen
är byns idiot. Varför folk skrattar vet han inte.
Han vet bara att de skrattar och skyndar sig
därför att skratta först.
Han är ungefär så lång som de tio—tolvårs
pojkarna fast han är över de fyrtio, men han
är tre gånger så bred och har grova små
arbetsnävar. Hans ögon är uttryckslöst blå
som tennknappar. Den oklippta nackluggen
hänger ner över kavaj kragen i en grov,
grågul valk, vilket framhäver den underliga,
outvecklat runda huvudformen. Ansiktet är ett
mycket gammalt barns, allvarligt och
uttryckslöst, en dvärgvuxen arbetskarls. Egentligen är
han alltid allvarlig. Skrattet är bara en
grinande, tandlös mask som han så att säga
skjuter upp framför ansiktet. Det försvinner
lika fort som det kommer och lämnar inga
dröjande spår efter sig. På den fräkniga hakan
och överläppen har han några oregelbundna,
ljusa skäggfjun, på huvudet en gammal
skol-mössa med brusten skärm.
— Ska du gå för märket du å, Johan?
— Nä. Och efter ett ögonblick: Hih!
Alla skrattar igen. Liksom för att undvika
skrattet tar dvärgen — genast allvarlig igen —
upp en jo-jo ur fickan. Det är längesen jo-jo
var modernt. Någon har väl hittat en gammal
jo-jo i en låda och gett honom. Han gör några
turer med den. Pojkarna slår ring kring honom.
De ser honom dagligen och vet att han är
”rolig” — utan att bry sig vidare om det. Nu
har de plötsligt beslutat sig för att han
verkligen är rolig. De vill för en gångs skull ha
roligt åt det roliga.
Dvärgen tycker inte om det. Han tycker om
när vuxna skrattar men han tycker inte om
när barn skrattar.
— Ge er i väg, säger han och går undan
åt den andra sidan vägen med sin leksak.
Pojkarna följer efter och slår ring.
— Ge er i väg, säger han igen och banar
sig väg genom ringen till motsatta sidan av
vägen.
Pojkarna följer med förväntan i sina
ansikten. De är inte medvetet grymma men kanske
upphetsade genom den stämning av tävling
som hänger i luften. De första gångarna kan
snart väntas.
— Ja ska schlänga den genom näsan på dej,
hotar dvärgen och gör ett utfall med jo-jon
mot en av de närmast stående.
Det blir skratt.
— Ja ska schlänga den genom näsan på dej,
hotar han igen men ringen omkring honom är
lika sluten.
När ingenting annat hjälper låtsas han
skrämma dem.
— Äääh, ryter han och ställer sig på språng
med spärrade armar.
De uppskattar skämtet och springer
skrikande en bit men kommer tillbaka. Någon
skriker:
— Klotjohan!
— Äääääääh, ryter han igen, ställer sig
en garde som en fäktare och grinar upp sig
som ett troll.
De springer en bit igen och kommer
tillbaka.
— Klotjohan, Klotjohan ...
Nu siktas den första gångaren och alla
glömmer plötsligt dvärgen. Förste man går
flämtande i mål med tungan ur mun. Han har
tränat mycket för att gå under en och en halv
timme. Alla hejar. Efter honom kommer flera,
med några minuters mellanrum. För var och
en hejas det. Sist kommer några eftersläntrare
och allra sist en klunga som tagit det lugnt.
Men vid det laget är man trött på att heja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
